Eagles of Death Metal tillbaka i Paris efter blodiga attackerna
Uppdaterad 2016-02-17 | Publicerad 2016-02-16
"Det största polisuppbåd jag sett i samband med en konsert"
”Har inga mardrömmar, det räcker att minnas”
Eagles of Death Metal återvände till Bataclan
PARIS. På det legendariska Olympias scen i kväll: garagerock av brutalaste slag.
I publiken, 3 000 personer, en inåtvänd blandning av sentimentalitet och bitterhet.
Ty det var det Eagles of Death Metal som efter 3 månader och 3 dagar kommit tillbaka till Paris från Kaliforniens öknar för att, som bandets fem musiker, anförda av sångaren Jesse Hughes, sa:
”Vi har unfinished business här…”
De hade - med svart humor - blivit avbrutna när de förra gången spelade i Paris. Det var den ödesdigra kvällen fredagen den 13 november. Terrorister ur den islamiska kalifatet, IS, anställde massmord vid en fotbollsarena, på Eagles konsert på det klassiska musikstället Bataclan och på flera kaféer nära Place de la Republique.
Dödstalet var 130, av dem 89 i rockpubliken. Musikerna klarade sig helskinnade ut bakvägen.
Konsert för de överlevande
Alla överlevande hade bjudits in till konserten och det var rörande att se flera av dem, med oläkta skador, komma på kryckor.
Paris låtsas gärna att det är omärkt av ogärningen. Men ingen parisare står oberörd: Turismen är svårt skadad. Parisarna slänger ängsliga blickar över ryggen.
Psykologer fanns till hands i konsertlokalen.
En ung kvinna, som köade upp för hårdgranskning av polisen vid insläppet, sa:
– Man vet ju aldrig - det kan finnas två besatta idioter ute i förorterna som med sina Kalashnikovs vill förstöra den här kvällen också.
”Visa att vi inte är rädda”
Vid boulevarden som löper genom Paris hjärta fram till Operan var 80 poliser med k-pistar och i skottsäkra västar i högsta beredskap.
En polisman sa: ”Vi är noggranna. Vi kollar folk in på bara kroppen.”
En ung man med namnet Fred föll in:
– För mig är musiken det viktiga. Men jag är här för att också visa att vi parisare inte är rädda.
”Ingen dag utan att jag gråter”
Den som tydligast visade sina känslor var bandledaren Jesse Hughes. Inför oss journalister sa han:
”Nej, jag har inte mardrömmar. Men när jag vaknar på morgonen överfalls jag av tankarna på det som hänt. Då börjar jag gråta. Ingen dag går utan att jag gråter …” Och han visade det genom att falla i tårar framför TV-kamerorna.
Sen sa han det fyndiga: ”Man ska aldrig lämna ett jobb halvgjort. Därför är vi tillbaka för att avsluta det. Och när Bataclan tids nog är återställt ska vi spela där också.”
”Viktigt att vara här”
Deras generositet - och publicitetshunger - togs emot med värme. Låtar med blodisande titlar som ”Them Crooked Vultures” var som balsam på parisarnas öppna sår och sargade själar.
En trettioåring, Jean-Baptiste, bröt sig ur ett gäng med fem kompisar för att diktera sin åsikt:
– Det viktigt att vara här i kväll. Paris är inte längre i chock. Vi visar att livet går vidare.