Käre Leif – lev uti hundrade år
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Varje vecka, ja nästan varje dag, dör någon vi känner till.
Populärkulturen är så gammal nu att vi får vänja oss vid ständig småsorg.
Men Leif GW Persson, du måste ge oss lite gott att suga på i många år till.
Alla verkar dö i år men det är Leif GW Persson som gjort mig fixerad vid döden just nu. Jag tycker mycket om honom. Ja, vem gör inte det förresten? Han är hela Sveriges tv-älskling numer.
Jag känner inte professorn särskilt väl men ändå tillräckligt för att veta att han heter Leif och inte GW och jag har vid några tillfällen haft förmånen att få ta ett par stänkare med honom, vilket är exakt så underhållande som man kan tänka sig, och ibland när jag haft det tungt så har han ringt och frågat om han kan hjälpa till med något.
Å andra sidan svarar han aldrig när jag MMS:ar bilder på mina nyfödda barn, gubbjäveln.
Nu läser jag GWP:s självbiografi ”Gustavs grabb”, som i långa stycken är trist läsning för mig som oftast faller i koma vid barndomsskildringar men desto hetare läsning när han minns Geijer-affären och storligen intressant när han befinner sig i modern tid.
Och så döden. Ständigt denna lakoniska inställning till sin död. Gustavs grabb förefaller alldeles för beredd. Han orerar om döden och har ju redan lurat den med en hårsmån vid minst två tillfällen, ej inräknat då han tänkte skjuta sig själv i huvvet, och verkar kallt räkna med att liemannen kommer vilken dag som helst och ... ja, kort sagt: Tanken på Leifs död gör mig sorgsen. Det offentliga rummet skulle bli betydligt mindre underhållande och klyftigt.
Och risken känns obehagligt påtaglig. Alla verkar fan dö i år.
En snillrik statistiker som professor Persson skulle utan större besvär kunna räkna ut hur många fler personer som dör som jag känner till 2011 än, säg, 1995, eftersom populärkulturen är så gammal nu att kändisarna börjat dö även utan konstigheter inblandade.
Sickan Carlsson, 96, Siv Ruud, 95, Andy Rooney, 92, Henning Sjöström, 89, Gaby Stenberg, 88, Cliff Robertson, 88, Sidney Lumet, 86, Sven ”Plex” Pettersson, 84, Birgitta Trotzig, 81, Sven Tumba, 80, John Barry, 77, Assar Rönnlund, 75, Ragnar ”Rock-Ragge” Nygren, 72, Göran Elwin, 71, Johnny Preston, 71, och Clarence Clemons, 69, är några av alla kändisar som dött i år. Dessutom har Laila Westersund, 68, Leif ”Burken” Björklund, 68, Joe Frazier, 67, Lena Nyman, 66, Ricky Bruch, 64, Gerry Rafferty, 63, Per Unckel, 63, Gil Scott-Heron, 62, Gary Moore, 58, Steve Jobs, 56, och Seve Ballesteros, 54, dött mycket tidigare än vid den svenska medellivslängden på 80 år. Vi ska inte ens tala om förskräckligt ledsamma dödsfall som Gustaf Kjellvander, 31, Stefan Liv, 30, eller Amy Winehouse, 27, för då börjar vi gråta.
Det är bara att vänja sig, vi kommer att bli alltmer omgivna av dödsfall som berör oss desto äldre vi blir. En dag, kanske inte särskilt långt fram, kommer även Bob Dylan att dö. Det gör mig närmast panikslagen redan nu. Han har alltid funnits.
Men Michael Douglas överlevde sin cancer. Alltid något.
Käre Leif GW Persson, 66, lev uti hundrade år! Om du klarar det bör vi alla klara det. Men det är väl som du själv skulle säga: En dag ska vi dö och svårare än så är det inte.