Jag ville bara vara nära Filip

Det är nog rättvist att säga att jag är lite förtjust i Filip Hammar. Jag tycker att han är så fantastiskt rolig och smart och kvick och härlig. Vi ses inte ofta, men när vi väl gör det beter jag mig nästan som ett fan. Jag ställer frågor av typen: ”Hur är Fredrik Wikingsson – egentligen? ”Det hade väl varit okej i vanliga fall, man måste ha idoler i livet. Men det blir lite problematiskt eftersom vi faktiskt är kollegor, jag och Filip.

Jag behöver kanske inte redovisa ägarstrukturer i mitt företag Schulmangruppen och hans företag Stockholm-Köpenhamn, men jag och Filip har samma chef. Han heter Micke Porseryd och är en riktig idiot, men det här ska inte handla om honom. Det ska handla om Filip Hammar. Just nu är vi i Los Angeles tillsammans på konferens med hela koncernen. Och när jag tillbringar de här dagarna med honom så beter jag mig alldeles tonårigt.

Det är med mig som det var i skolan när man var kär i snygga tjejen i klassen. Minns ni hur det var? Man sneglade en hel del. Man visste hela tiden exakt var den här tjejen befann sig i rummet.

Vi sitter och lyssnar på föreläsningar här i Los Angeles. Jag har sneglat på Filip flera gånger. Jag vet exakt var han befinner sig i rummet. Ibland får vi ögonkontakt och då blir det lite pinigt och jag tittar genast bort. Det blir en frågestund och Filip drar ett skämt. Alla fnissar, utom jag som skrattar och dessutom skrattar lite för högt.

Jag vänder mig bakåt och gör en upptumme till honom och han ler mot mig vänligt och vänder åter blicken mot moderatorn.

Det blir paus, alla reser sig och jag håller hela tiden koll på Filip. Jag har järnkoll på honom! Han mumlar till sin kollega att han ska ta en cigg och han vandrar ut och jag skyndar efter, hinner ifatt vid lobbyn och säger ”fan, vad röksugen man blir...” och så slår jag följe med honom ut fastän jag har slutat röka. Och så står vi där och röker.

Middagen på kvällen. Hela vårt sällskap vandrar mot borden och jag försöker hela tiden att positionera mig.  Försöker hålla närhet till Filip, men också avstånd så det inte ser sökt ut.

Saker och ting får absolut inte bli för uppenbara här. Det är av yttersta vikt att jag PÅ LÄTT OCH LEDIGT sätt ”råkar” hamna bredvid Filip under middagen. Men jag hamnar på mellanhand litegrann.

Vi vandrar uppför en trång trappa och Filip saxar skickligt mellan kollegorna medan jag hamnar i dödläge. Jag får panik, försöker tränga mig fram till Filip så att jag kan ta rygg på honom, men trappan är trång och jag får inte verka labil här. Alldeles vid borden gör jag ett ryck, smiter mellan två axlar, råkar tackla till den ena av dem, men skitsamma, jag måste fram här. Jag ser hur Filip slår sig ner och då trycker jag mig fram och tar stolen till vänster om honom. Så där ja! Nu vet jag att jag har två timmar tillsammans med Filip Hammar. Vi kan sitta och prata med varandra, dra anekdoter, skratta, skåla och bekräfta varandra. Utan att det verkar sökt.

Men jag är lite nervös, så jag börjar dricka. Kanske dricker jag för mycket. Och det hade väl varit okej om de andra runt bordet höll samma fart. Men jag dricker i relation två till ett, det vill säga två glas under samma tid som de andra dricker ett.

Och jag blir kanske lite högljudd till slut. Jag minns inte så noga, men det kanske jag blev. Men jag uppfattar det ändå som att vi har en trevlig kväll ända tills jag upptäcker Blicken.

Det mest fasansfulla man kan uppleva i sociala sammanhang. Filip försöker vara diskret, men jag ser det tydligt. Efter

att jag levererat en liten lustighet så vänder han sig mot sin bordsgranne till höger och tittar på honom och liksom pekar med ögonen åt mitt håll. Jag vet vad den där blicken betyder. Den betyder: ”Kan inte den här killen bara fara åt helvete någon gång.”

Så jag gör det. Eller jag går till hotellet i alla fall. Lägger mig i sängen. Det snurrar i huvudet och jag tänker på Blicken. Ja ja. Så kan det gå. Sen somnar jag.