Han blev så paff att han nästan tappade sin heroinspruta
Markus Larsson om kärlekshistorien mellan Nick Cave och PJ Harvey
Det blir torsdag även nästa vecka.
Men den tredje oktober är ingen vanlig torsdag i år.
Inte när Nick Cave And The Bad Seeds spelar i Stockholm.
I videon till låten ”Henry Lee” dansar ett av 90-talets vackraste par en makaber tryckare.
Nick Cave och PJ Harvey spelar förälskade mot en grön bakgrund. Den intima laddningen förstärks av att de är ihop på riktigt.
1996 hade Nick Cave inte varit Nick Cave om låtens text saknat en mörk vändning. ”Henry Lee” är baserad på en amerikansk folklåt och mördarballad. Den handlar om hur en man tänker lämna en kvinna. Han har träffat en vackrare fjälla. Den första kvinnan förför honom en sista gång. Sedan hugger hon ihjäl honom.
Den verkliga relationen fick också ett dramatiskt slut. PJ Harvey dumpade Nick Cave med ett telefonsamtal. När han senare pratade om förhållandet levererade han ett av mina favoritcitat:
”Jag blev så paff att jag nästan tappade min spruta.”
Ordet ”nästan” är viktigt här. Han tappade nästan sin spruta. Frågan är vad som var starkast hos Nick Cave på den tiden – kärleken till heroin eller till PJ Harvey? Förhållandet var, på så många sätt, dömt att misslyckas.
Artister och konstnärer kände till något långt innan publiken fick bita i äpplet sociala medier och började sälja ut sina liv för sponsorer och likes. Ända sedan de förra började rista primitiva figurer på grottväggar visste de att allt i ens liv kan bli offentlig konst. Eller för att använda ett av samtidens mest irriterande modeord: content.
Nick Cave sjöng om PJ Harvey och sitt krossade hjärta på albumet ”The boatman’s call”. PJ Harvey var i princip lika inspirerad av honom när hon släppte skivan ”Is this desire?”. Publiken fick, som vanligt, gissa vad som var sant eller inte.
Ex-parets fortsättning är intressantare än deras historia. På varsitt håll, och på olika sätt, fortsatte de att skriva och släppa musik som är precis lika omtumlande som deras tidiga album. Vilket gör dem smått unika.
Det kan bland annat bero på karriärernas skala. Ingen av dem har behövt anpassa musiken för att nå ut till alla på en stor arena. De har verkat i ett mindre format, där risken att tappa bort essensen som fick kärnpubliken att börja följa dem är mindre.
När en artist har släppt musik i mellan 15 och 20 år vill publiken inte höra några nya låtar längre. Vid 67 års ålder fortsätter Nick Cave att bryta mot den regeln och vara ett undantag. Han verkar vara lika ointresserad av de outtalade kraven som vissa fans alltid ställer på sina idoler, det vill säga att inte förändras.
Under turnépremiären i tyska Oberhausen i veckan spelade han nio låtar av tio från det senaste albumet ”Wild God”. Över hälften av låtarna var för övrigt inte äldre än 2013.
Setlistan får ändå saliven att rinna. På torsdag kan Hovet 2024 bli ett lika gyllene och uppburet datum som de senaste gångerna som Nick Cave And The Bad Seeds har spelat i Sverige:
Globen 2017, Dalhalla 2018 och Way Out West 2022.
Några av oss drömmer till och med om att konserten åtminstone kan bli en skärva av vad ett amerikanskt underbett ställde till med i samma hockeyhall 1981. I dag kan Nick Caves nya musik också beskrivas med ett av Bruce Springsteens mest kända slagord:
”It ain’t no sin to be glad you’re alive.”
