Julianna Varg om Bert-Åkes död: ”Jag känner mig ensammast i världen”
Berättar om sorgen: ”Ingenting är sig likt”
Publicerad 2023-04-15
Tillvaron förändras på ett ögonblick när en älskad livskamrat går bort.
För många är det kämpigt att komma på fötter igen och och återfå tron tro på att livet ens kan gå vidare.
I Aftonbladets artikelserie berättar kända änkor om den förkrossande sorgen, den första svåra tiden och den nya vardagen där högtider firas i ensamhet.
Här ryms tårar och förtvivlan men också lyckan över att möta kärleken på nytt.
Det har bara gått några månader sedan Bert-Åke Varg gick bort.
Änkan Julianna Varg kämpar nu för att kunna gå vidare och upplevde nyligen den första högtiden utan sin älskade livskamrat.
– Jag känner mig ensammast i hela världen utan Bert-Åke.
Det var på nyårsafton som Bert-Åke Varg hastigt gick bort i en ålder av 90 år. Den folkkäre skådespelaren somnade in i en taxi klädd i smoking och lackskor på väg till en konsert på Grand Hôtel som han skulle gå på tillsammans med hustrun Julianna Varg, 75.
– Det sa bara pang och hjärtat stannade. Jag trodde inte det var sant när jag hittade Bert-Åke i bilen. Jag skakade på honom och ropade att han inte fick lämna mig. Men då var han redan helt borta.
Nu har det gått lite mer än tre månader och nyligen tvingades Julianna Varg uppleva den första högtiden utan sin älskade livskamrat.
– Påsken var så tråkig utan Bert-Åke. Men jag har varit med min dotter en dag och Bert-Åkes son Pontus har också varit här liksom en väninna. Men ingenting är sig likt utan Bert-Åke och jag saknar honom enormt mycket och det är så jobbigt.
Mitt i all förlamande sorg är det också många praktiska och administrativa saker som måste klaras upp.
– Det är otroligt mycket pappersjobb att ordna med, som hans bankkonton och sådant. Jag pratade nyligen med min granne som har gått igenom samma sak och hon tycker ändå det är bra att jag tvingas sysselsätta mig lite för att skingra tankarna.
Julianna Varg har nära till tårarna när hon försöker beskriva de senaste månaderna.
– Jag känner mig ensammast i hela världen utan Bert-Åke. Det är så svårt att beskriva. De som har gått igenom samma sak förstår ju hur det är och känns. Allt här hemma påminner om Bert-Åke. Jag ser inte bara bilder på honom, det är också alla hans saker. Så fort jag lagar mat tänker jag på vad Bert-Åke skulle tycka om och inte, det är samma sak när jag går och handlar. Jag har Bert-Åke i huvudet hela tiden, säger hon och tar ett djupt andetag:
– Men jag måste försöka tänka på vilket fantastiskt fint och rikt liv som vi ändå hade. Vi fick 27 år tillsammans.
De sista åren var kämpiga för Bert-Åke Varg hälsomässigt och han gick bland annat på dialys tre gånger i veckan.
– Han fick så mycket hjälp av mig både fysiskt och psykiskt och jag gjorde verkligen allt för honom till den sista stunden. Jag var alltid så orolig, men försökte att inte visa det och istället trösta honom. När han kom hem från dialysen kramade jag honom som ett litet barn och han tyckte det var underbart.
Bert-Åke Varg och Julianna Varg hade inga gemensamma barn, men hon berättar att hans familj finns där för henne.
– Jag får mycket stöd och de är så gulliga mot mig. Hans barnbarn som är stora nu säger att jag fortfarande är farmor till dem. Det känns så bra att familjen håller ihop nu. Men jag har tillhört familjen i så många år så de är verkligen min familj.
Tänker du mycket på framtiden?
– Ja, och jag vet inte hur det blir. När allt lugnar ner sig känslomässigt kanske det är bättre att börja om med ett nytt hem. Det är ju ett nytt liv som jag har framför mig. Men jag vill inte ta något förhastat beslut. Nu är det bara kaos i huvudet med sorgen och alla minnen. Men sedan måste jag släppa taget. Bert-Åke är borta och han kan inte komma tillbaka. Men jag lever och måste fortsätta att göra det.
Julianna Varg berättar att de pratade mycket om just det under de sista åren.
– När Bert-Åke började med dialysen visste han att slutet kunde komma när som helst. Han hade ju också ett dåligt hjärta. Då började vi prata om det där. Bert-Åke ville verkligen inte att jag skulle sluta leva, det sa han till mig flera gånger.