”Själen” är en oas i en öken av barbari
Filmen har knappt hunnit börja innan huvudpersonen dör.
Det är knappast en vanlig start på en simpel barnmatiné.
Men Pixars ”Själen” är något annat, större och bättre.
Behovet av snälla filmer har sällan varit större än nu.
Att vara snäll blev omodernt på 10-talet och ersattes i stället med det hånfulla ”godhetssignalering”. Högern älskar nästan det ordet lika mycket som ”vänsterbliven”. Det senare syftar exempelvis på personer som försöker se bortom sin egen färg på näsan och vägrar att kalla rörelsen Black lives matter för terrorism.
Därför är det glädjande att Pixar fortsätter att vara en fyr som godhetssignalerar rakt ut i mörkret. ”Själen” är en snäll film. Jättesnäll. Men det betyder inte att den är banal och enkel.
Filmens första tio minuter är ohyggligt sorgliga
”Själen” är den senaste filmen från Pixars kreativa chef Pete Docter. Han har alltid har lyckats göra pedagogisk underhållning av svåra ämnen. Docter ligger bakom två av de bästa Pixar-filmerna hittills: ”Upp” och ”Insidan ut”.
Den förra handlar om kärlek, barnlöshet och ensamheten efter att ens livskamrat dör. Filmens första tio minuter är ohyggligt sorgliga. Den andra tar med publiken in i en ung flickas huvud som blivit deprimerad efter en flytt, vilket landar i en sensationell berättelse där vemodet blir en större hjälte än sin mer kommersiella motsats ”peppen”.
”Själen” försöker i sin tur med den blygsamma uppgiften att förklara livets mening.
Musiken är rakt igenom en liten uppenbarelse
Efter en olycka hamnar den misslyckade jazzpianisten och obetydliga musikläraren Joe Gardner (Jaime Foxx) i ett limbo mellan himlen och jorden. Han svävar runt i ett landskap som mixar Picasso med spöket Laban.
I detta ”great beyond” hjälper olika mentorer, som alla heter Jerry, ofödda själar med att hitta sin gnista för att kunna födas på jorden. När Gardner träffar bråkmakaren 22 (Tina Fey), en själ som absolut inte vill leva ett riktigt liv, börjar jazzen på riktigt.
Musiken är rakt igenom en liten uppenbarelse. Den handlas lika omsorgsfullt som animationerna. Jazzlåtarna är skrivna av Joe Batiste och ekar av både Keith Jarrett och John Coltranes fabulösa pianist McCoy Tyner. Det mer esoteriska soundtracket i Joe Gardners limbo är i sin tur signerat av Trent Reznor och Atticus Ross från Nine Inch Nails.
Min personliga favorit är dock skönanden Moonwind som fräser runt och trålar efter förbrukade själar. Så fort hans segelfartyg rör på sig dånar Bob Dylans ”Highway 61 revisited” ut över kullarna. Japp, som vanligt verkar kreatörerna på Pixar röka lite starkare grejer än vad som säljs på Apoteket.
Även jakten på ens drömmar kan bli ett gift
Med tanke på att Disney äger Pixar blir budskapet i ”Själen” paradoxalt nog nästan antikapitalistiskt. Den varnar för att även jakten på ens drömmar kan bli ett gift. Att prestera eller dö, lyckas till varje pris eller försvinna, är ingen lösning.
Efter stormningen av Kapitolium erbjuder också ”Själen” ett annat mikromotstånd mot barbariet, enbart tack vare att Pixar för första gången har skapat och anlitat en ensemble av karaktärer och röster där majoriteten är svarta.
Barack Obama citerade ofta författaren Marilynne Robinson i sina tal. Hon har en tes om en ”reservoar av godhet”.
Så länge jätten Pixar gör filmer som ”Själen” är den reservoaren inte tom.