Jag kände mig yr som en tonåring
Läs Magnus Sundholms Hollywoodkrönika
HOLLYWOOD. Det är få förunnat att ha det här jobbet.
Men att sitta isolerad hemma i kammaren, skriva ut intervjuer och bara ha arbetskompisar på telefon passar långt ifrån alla.
Fråga min brittiske kollega B. Han har – som det brukar heta – clearly gone overboard.
Om det är av arbetsbörda eller frustrationen över Hollywoods bortklemade stjärnor är oklart, men av misstag skickade han mig en utskrift av en Lindsay Lohan-intervju han gjort.
Vi gör så ibland, utbyter fakta, tips och strategier.
Jag hade nästan glömt bort det tillsända när jag ett par dagar senare fick ett nytt mejl som andades desperation.
”Kompis, jag råkade skicka fel till dig. Här är det rätta. Släng det andra, är du snäll. Öppna det inte!”
Haha.
Det är som att be en 14-årig pojke att inte kolla på porr på nätet.
Just nu känner jag mig som en färsk tonåring efter att ha snubblat över en bondagesajt. Lätt yr.
Inte för att det är något fel på utskriften.
Men efter var och vartannat citat har B lagt in sina egna kommentarer.
Här följer några axplock efter att han konstaterat att hon är fyra timmar sen till intervjun.
Lindsay:
– Jag har just spräckt fotleden.
B: Du bär inget stöd, din lögnaktiga kossa.
Lindsay:
– Min läkare sa att jag isade skadan för mycket.
B: Troligtvis för mycket snö (kokain) i stället för is.
Lindsay:
– Jag läser inte mycket av det som skrivs om mig. Jag har lärt mig att det är bäst.
B: Hon skrattar som ett jävla psykfall.
Lindsay:
– När mina kompisar träffade Karl Lagerfeld första gången var de skräckslagna.
B: Varför då – är inte han bara en gråhårig gammal queen som gör rockar?
Ibland kryddar B frågorna. Eller, jag tror i varje fall att han gör det. För inte kan han väl ha ställt följande fråga:
– Varför valde du den här jävla skitfilmen?
Mot slutet tröttnar han helt på den unga filmstjärnan.
Lindsay:
– Bla, bla, bla.
B: Inget av det hon säger makes any sense whatsoever.
Efter det här lär jag inte vara den ende som fruktar att B är på väg att gå postal.
Samtidigt känner jag en viss förståelse för honom. Många av oss murvlar kommer hit med höga ambitioner och drömmar om att få göra riktig journalistik.
Men det dröjer inte länge förrän förhoppningarna dränks i en sörja av blåljugande stjärnor, pr-agenter med stenhårda nypor och hot om svartlistning mot dem som inte rättar in sig i ledet.
I det här fallet verkar det som om B tagit ut frustrationen på pappret i stället för på någon annan.
Eller – jag hoppas i varje fall det.