"Samehatet har inte dykt upp ur ingenstans"

Uttrycken är delvis nya men inte själva hatet mot samerna – och hur ska det någonsin kunna stoppas? Frågan kommer från Ann-Helén Laestadius som under sju år har jobbat med "Stöld". Den nu färdiga romanen har hon skickat till statsministern.

Giron – så heter Kiruna på nordsamiska. När författaren Ann-Helén Laestadius under uppväxten på 1970- och 80-talen åkte bil med familjen mellan Soppero och Kiruna ville hon förleda uppmärksamheten just vid den samiska vägskylten – allt för att hennes föräldrar och syster skulle slippa se att den ännu en gång blivit övermålad, sönderskjuten och förstörd.

– De där sakerna var tuffa när man växte upp.

Dagens hatbrott har delvis flyttat ut på nätet – i höstas raderade Soundcloud en låt med dödshot mot samer. Ann-Helén Laestadius vet, hon hann höra den. Men sociala medier har samtidigt gjort att de samiska renskötarna själva kan visa bilder och berätta om hur deras renar blivit dödade och plågade.

I "Stöld" skidar nioåriga Elsa till rengärdet och blir vittne till hur en hotfull man i hennes närhet, den ickesamiske Robert, hugger ner Nástegallu, hennes alldeles egna ren, med kniv. Av skräck vågar hon inte peka ut honom för polisen utan bär i stället med sig traumat som ska påverka henne för resten av livet.

– Det är ett slag i magen på henne, hon förstår att det finns ett hat mot samerna, lite så var det för mig också. Så länge jag var barn och hemma var jag så trygg i allt det samiska, sedan började skolan och det blev nästan chockartat att inse att det fanns de här strömningarna och åsikterna, att se att andra samiska barn blev kallade för lappjävlar, retade och mobbade. Det var en tuff upptäckt att inse att jag tillhörde något som var så illa omtyckt.

Positiv självmedicinering

De samiska kulturyttringarna i offentligheten har de senaste åren varit många och starka. För den egna identiteten är de livsavgörande framhåller den samiske konstnären Anders Sunna, som representerar Sápmi, på den kommande Venedigbiennalen.

– Om du ska kunna bearbeta och komma vidare i livet, bygga upp dig själv och inte bli så skör så fungerar konst, litteratur och musik väldigt bra. Det är nästan som självmedicinering, fast på ett positivt sätt, säger han.

Men fortfarande finns en stor spricka mellan den samiska verkligheten och det svenska majoritetssamhället, menar Sunna. Det framhöll även Elin Anna Labba nyligen i en intervju med Dagens Nyheter. I sin Augustprisade fackbok "Herrarna satte oss hit" skildrar hon 1920-talets stora tvångsförflyttningar av renägande samer efter renbeteskonventionen 1919 – en statlig omstöpning av Sápmi som även ledde till konflikter samer emellan på grund av utplaceringarna. Detta samtidigt som rasbiologerna mätte deras skallar.

– Samehatet har inte dykt upp ur ingenstans, det kommer från historien och från hur staten har sagt att man ska behandla och se på samer, det är ju det som har försatt oss i den situationen där vi är i dag, säger Ann-Helén Laestadius.

Hundra polisanmälningar

Redan för sju år sedan, långt innan Girjasdomen utlöste en ny våg av rendödande och tjuvjakt, bestämde hon sig för att skriva om just hatet. Helt avgörande var mötet med en renskötare som kunde ge henne 100 polisanmälningar, gjorda från en och samma sameby, om dödade renar – inte en enda av dem ledde till dom. Samtliga utredningar lades ner. Men samebyn i "Stöld" är helt påhittad. Alla namnlösa byar i romanen är fiktion, betonar hon.

– Jag har varit så noga med att det här inte får drabba någon, det får inte förvärra situationen. Det är en fiktiv historia. Särskilt när jag pratar med medier däruppe får jag gång på gång upprepa att det här är fiktivt, det finns ingen verklig Elsa, det finns ingen riktig Robert, eller jo, det finns ju riktiga Robert, men romanens Robert är inte baserad på en person.

Inre konflikter

Även om hon skriver "av kärlek och omsorg" till sina rötter har Laestadius aldrig väjt för att ta upp också samesamhällets inre konflikter. I "Stöld" skildrar hon den vuxna Elsas svårigheter att bli accepterad som kvinnlig renskötare i en traditionellt manlig värld, och liksom Moa Backe Åstot i ungdomsromanen "Himlabrand" har även Laestadius tidigare skrivit om svårigheterna för just samiska homosexuella.

– En gång mötte jag en äldre samisk kvinna som var så arg. Hon sade: "Du får inte blotta konflikterna. Vi har det redan nog jobbigt som det är, vi blir så attackerade utifrån, du ska inte släppa ut det som vi kämpar med inuti."

– Jag förstod ju hennes poäng men tänker också att saker aldrig kan utvecklas om vi inte pratar om dem, då kommer unga samer att fortsätta att må dåligt och kämpa i sin ensamhet.