Fest och sårbarhet i Hellström-musikal

Kluriga figurer, rockband på scenen och en massa sånger ur Håkan Hellströms låtskatt.

Musikalen ”Kärlek skonar ingen” på Göteborgsoperan beskrivs som en storslagen fest, men handlar också om sköra människor.

Det började med att regissören Victoria Brattström tog en promenad med Håkan Hellström i öronen för sju år sedan.

– Jag är inte uppväxt med Håkan. Men när jag verkligen lyssnade...

– Då blev jag otroligt drabbad av hans musik, hans berättelser och karaktärer, och hur han framför dem, säger Victoria Brattström.

Just under den där promenaden kom hon på tanken att det finns karaktärer hos författaren Mirja Unge som påminner om Hellströms.

– Henne har jag läst otroligt mycket, säger Brattström.

Bland annat dök novellen ”Brorsan är mätt” och pjäsen ”Var är alla?” upp i regissörens tankar.

Fransk filosof

Victoria Brattström talar om ”delad sårbarhet”, som den franske filosofen Paul Ricœur skrivit om.

– Det här att vi är sårbara, det är inte något vi ska stoppa undan. Han talar om att den kapabla människan är både sårbar och handlingskraftig.

– För mig talar både Mirja och Håkan också om det i sina berättelser, säger Victoria Brattström, som ville göra något på samma tema.

Hon tog kontakt med Simon Ljungman, gitarrist i Håkan Hellströms kompband, som hon arbetat tillsammans med tidigare. Ljungman gillade idén. De tre träffades.

Efter ett tag blev det dags att ringa Mirja Unge.

– Jag blev så otroligt glad att hon sade ja.

Magisk realism

De fyra gick tillsammans på teater och filmer, pratade om böcker, och diskuterade vad de tyckte om och varför.

– Då kom vi fram till magisk realism, som är den här föreställningens formspråk.

Victoria Brattström talar om att ta vara på de poetiska dimensionerna i vardagen. Precis som Håkan Hellström gör i sina texter.

”Kärlek skonar ingen” har ingen tydlig huvudperson. Men i centrum finns den pensionerade hamnarbetaren Allan, spelad av Michalis Koutsogiannakis.

Allan sitter på en bänk på Gullbergskajen, vid Göta älv inte långt från Göteborgsoperan. Den är känd för att äldre fartyg, ägda av entusiaster, blir liggande där under mer eller mindre framgångsrik renovering. Området kallas ofta Drömmarnas kaj.

Michalis Koutsogiannakis har inte haft någon närmare relation till varken musikaler eller Håkan Hellström.

– Men nu, när jag börjat lyssna... Hans texter är fantastiska! Jag har inga problem med att identifiera mig med det som han refererar till. Och musiken är också väldigt fin, säger Michalis Koutsogiannakis.

Hopp och kärlek

Allan skriver dikter och är en drömmare. Men han vet också att han är gammal, och inte har så långt kvar att leva. Flera figurer i musikalen är sköra och kämpar för att överleva.

– Det finns ofta en livslust i människor som kämpar för att orka gå vidare trots omständigheterna. Där är hopp och kärlek väldigt starka drivkrafter, säger Koutsogiannakis.

Skådespelaren Sofia Pekkari har en annan viktig roll i musikalen. För henne behövde rockikonen Hellström ingen närmare presentation.

– Han är ett självklart soundtrack i mitt liv, säger Pekkari.

Hon tycker att Håkan Hellström är en stor poet, med låtar som det passar att göra musikal av.

– Varje sång är ju en historia. Man vet inte om det är sant, eller om det är hans fantastiska fantasi, säger hon.

– Och när orkestern kommer in, och man får höra hans musik i musikalform, så hör man hur melodiöst det är, tillägger Sofia Pekkari.

Ser Göteborg utifrån

För Mirja Unge, som skrivit musikalens dialog, blev Håkan Hellströms låtar en ny bekantskap. Hon tyckte om det som hon hörde.

– Det var ganska lätt för mig att gå in de där världarna. Jag hittade ingångar i människorna, deras ensamhet, deras längtan bort och deras längtan efter kärlek, säger Mirja Unge.

Hon bestämde sig för att utveckla Hellströms figurer och berätta deras historier.

Mirja Unge är inte göteborgare, och ser det som en fördel.

– Jag tror att det kan vara sunt att jag har lite utifrånblick på stan, säger hon med ett leende.