De hemska låtarna vi inte glömmer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om du hör något i huvudet som surrar så är det " nog en dålig sång.
Hemska låtar har en förmåga att bita sig fast.
Nu anfaller schlagerfestivalen med nya smittande refränger.
En av de värsta biverkningarna av förkylningar är att viruset verkar väcka liv i alla kassa sånger som hjärnan bestämt sig för att lagra.
Man vaknar mitt i natten med "Kom och ta mig långt härifrån" ekande om och om igen. Men ingen tar en långt ifrån Brandsta City Släckers.
Det är sångerna vi hatar som minnet väljer att spara. Inombords är det alltid fel låt som vinner. Du har inte gjort en mygga förnär och ändå får du Ace of Bases "Allt that she wants" kladdande mot trumhinnorna som ett tuggummi under skon.
Vi är mitt uppe i den årliga musikfest som heter Melodifestivalen och som nu för tiden varar i 11 månader. Alla delfinaler har ökat risken att få en irriterande melodi på hjärnan.
Texterna låter som de alltid gjort. Gårdagens grupp Sarek använde bildspråk som redan runristarna kallade gammaldags: "Från det högsta berg till den djupaste av dalar". Wow, liksom. Texten till "Genom eld och vatten" ekar återvinning från schlagerhistoriens returpapper.
Över 40 år av schlager-SM har gett oss många stygga stumpar att gnola och meningar att grubbla över.
En del texter verkar skrivna på en kafferast. Andra kan inte alls ha tagit så lång tid.
Ibland är det inte ens ord. Det är populärt med såna där nana nana nana-naa, som i Tomas Ledins "Hollywood". Byggd kring den konstiga frågan "kommer du ihåg när filmen kom ifrån Hollywood?". Har den inte fortsatt och fortsatt att göra det?
Lasse Berghagen medverkade 1973 med ett bidrag som hette "Ding dong" om en man som kallades, ni gissade rätt, Ding Dong och var två meter lång. Självbiografisk? "Han sjöng alltid sin sång och nu är den min sång" som Berghagen rimmar.
Vem kan glömma Arja Saijonmaas inledning från 1987:s virus "Högt över havet"? "Vem är du, vem är jag, levande charader?" Med det snopna slutet "Det måste vara kärlek. Ja, eventuellt."
Inte febrig passion precis. Kanske eventuellt.
Eller det exotiska erbjudandet från 70-talets schlagerfest: "Vill du plocka körsbär i min trädgård?"
Nej.
Den värsta, och därför mest minnesvärda, melodifestivalkandidaten är förstås "Symfonin" från 1990. Framförd med mycket magstöd av operasångaren Loa Falkman. "Musik för oss samman till ett enda folk", sjunger Falkman.
Nej du, inte alltid. Musik kan få oss vakna med ett skrik i natten.
Naturligtvis har de här sångerna någon sorts skicklig egenskap som gör att de fastnar som fästingar. Om de inte ingår i en utomjordisk konspiration att psyka sönder alla jordvarelser.
Vilken sång får dig att byta radiokanal?
Eller partner? Vilket förhållande överlever att ens älskling har "Dover-Calais" som sin favoritsång?