Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Maurits, Moritz

Den eviga jakten på kantarellerna

Nöjesbladets Fredrik Virtanen om kattguld

VILSE I SKOGEN  Israel Nash Gripkas ”Fool’s gold” handlar om överskattade saker – som kantarelljakt.

INGARÖ. Jag gick ut i skogen, jag var på jakt, jag hamnade vilse. Det var obekvämt. Det var otäckt. Skogar är ingen barnlek.

Jag letade efter den magiska rockklassikern ”Fool’s gold”.

Kantarellen.

Fredrik Virtanen.

Den här succésidan handlade förra måndagen om countrymusikens stabilitet i oroliga tider. Jag nämnde att Gillian Welch och Brad Paisley gjort årets bästa countryskivor.

Men nu har det dykt upp en till.

Han heter Israel Nash Gripka och hans skiva heter ”Barn doors and concrete floors” och som titeln antyder rör det sig inte om typisk modern country men låt gå. Gillian gör inte heller typisk country, hon gör ”folk”. Men så petiga behöver vi inte vara.

Jag fastnade för låten ”Fool’s gold” utan att riktigt kunna formulera varför. Jag älskar titeln ”Fool’s gold” och det har jag alltid gjort. Det finns hundratals låtar med den titeln och alla är rätt utsökta, till och med Amy Winehouses b-sida.

Kattguld är ju en utsökt metafor för våra mänskliga strävanden och misslyckanden.

Ohotad mästare i ”Fool’s gold”-klassen är Graham Parkers taggigt snällrockiga burgare på den mindre popklassikern ”Heat treatment” från 1976. Sedan har vi Stone Roses funkadeliska indiepopklassiker från 1989, den sista relevanta inspelning dessa drogade manchesterjeans gjorde efter deras mästerverk.

Och nu denne Israel Nash Gripka. Vilket namn.

Hans tema i sin ”Fool’s gold” är som alla andras: Kattguldet flimrar och ser ut som guld, man får hopp, man får ett kort rus av hemkomst. Men sedan visar det sig vara något absolut sämre.

Och döm om min förvåning när jag finner mig vilsen i skogen med Israel Nash Gripkas nya låt i färskt minne.

Skogar underskattar man lätt. Man tror att det bara är att gå tillbaka samma väg som man kom men man har ingen aning efter ett tag och solen är dold bakom ett molntäcke så väderstrecken är oklara och varför hamnade jag då just här, i ingenstans?

Kantareller.

Jakten på kantareller.

Jag är inte ens ett särskilt stort fan av kantareller – ge mig hellre en biff med bearnaise-toast – men jakten, jakten, den där jakten gör mig galen.

Jag såg gult överallt utan att finna den rätta varan. Något björklöv. Jag gick vidare. Och vidare. Hade jag inte av en ren slump stoppat telefonen i fickan hade jag stått där i den fuktiga och kantarellkorta (det har regnat för lite i Stockholmsområdet sägs det mig) och mörka skymningsskogen än i dag och den här texten hade inte skrivits, jag hade legat med dropp på Värmdö närsjukhus eller ännu värre i en bädd av fyra plankor av trä.

Så glöm allt jag skrev om det poetiskt filosofiska med metaforen och titeln ”Fool’s gold”.

Varenda sång handlar egentligen om den vansinniga jakten på kantarell.

Vilket, väl, är exakt samma sak. Att jaga något som egentligen inte är särskilt åtråvärt men som uppgraderas av själva bristen.

Följ ämnen i artikeln