De mindre popstjärnorna åldras med mer värdighet
Det är sällan de mest glimrande stjärnorna som åldras bäst.
Band som Pulp och The Jayhawks har däremot alla förutsättningar att återförenas med värdighet.
Nästan alltid är det bra när band lägger av. I kulisserna väntar ständigt nya förmågor som är redo att rulla pophistorien vidare i nya riktningar. Och de gamla skivorna finns ju kvar.
De facto borde betydligt fler band, likt de just nu triumfatoriskt farvälturnerande The Ark, ha vett att känna av när det är dags att säga hej och tack för att undvika att bli sorgliga skuggor av sig själva.
Jag tänker på det när jag en sömnlös natt hamnar framför en dokumentär om Duran Duran på en kabelkanal. De var en gång den brittiska popens hetaste akt. Deras synthiga låtar och glamorösa look är på flera sätt det tydligaste koncentratet av det tidiga 80-talets popkultur.
Men efter tre album var deras momentum borta, världen såg inte längre ut som John Taylors lugg och plötsligt skrev Madonna och inte Nick Rhodes soundtracket till samtiden. Medlemmarna delade upp sig i sidoprojekt men upptäckte snart, som så många andra gjort före dem, att det bara var när de var Duran Duran som fansen fortfarande brydde sig.
Sedan dess har de harvat på i olika mer och mindre lyckade Duran Duran-konstellationer, som en tämligen renodlad nostalgiakt.
Det hade nog inte kunnat gå på något annat sätt. Det gör sällan det med artister som lever så högt på stil och image.
Om man däremot inte ser ut som popstjärnor över huvud taget, och skriver musik som rör sig åt helt egna håll, är förutsättningarna betydligt bättre för ett långt och värdigt liv på scenerna.
Se bara på Pulp. Hur mycket de än tillhörde 90-talets britpop odlade Jarvis Cocker, med sin gängliga bibliotekarieframtoning, en antihållning som fick Sheffield-bandet att aldrig riktigt passa in någonstans. De gjorde sin grej, och lade stilfullt av i samband med sitt 25-årsjubileum 2003.
Eller The Jayhawks. Det var inte för att Mark Olson var bandets mest fotogeniska medlem som de två sista album de gjorde innan han hoppade av 1995, ”Hollywood town hall” och ”Tomorrow the green grass”, blev americanaklassiker. Tvärtom. Få band har sett mer oansenliga ut än detta. Däremot hittade Gary Louris aldrig samma unika glöd i låtskrivandet utan Olson.
Både Pulp och den klassiska upplagan av The Jayhawks gör comeback på Way Out West i morgon.
Risken för att det ska bli patetiskt är, i just de här två fallen, faktiskt försvinnande liten.