Spektakel utan hjärta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

NEW YORK. Mycket pow. Mycket wow.

U2 har gjort imponerande sånger till Spider-man. Rollfigurerna svischar imponerande genom salongen.

Men hjärtat rörs inte.

helskärm

Musikalen handlar om hur Peter Parker blir Spider-man, om hans kärlek till grannflickan Mary Jane, om skurken Green Goblin och kampen mellan dem. I en ramhandling finns en Geek chorus, tre killar och en tjejer, som fantiserar fram just den historia vi ser. Och hittar på färgstarka bovar.

Julie Taymor och hennes medskapare har också lagt till en helt ny figur, skurken Arachne som är en spindelkvinna ur den grekiska mytologin.

Hon presenteras i en fantastisk scen när dansare väver en sorts spindelnät i stora sidentyger över scen.

Det är en visuellt häftig musikal. Inte bara de många flygscenerna, utan också underhållande scenografi där vi bland annat tittar nedför skyskraporna mot taxibilarna som kör på gatan långt därnere. Ett litet tunnelbanetåg far genom New York.

Dräkter och masker är också spektakulära, som man kan vänta av Julie Taymor efter ”Lejonkungen”. Några dansnummer påminner om de fantasifulla sångscenerna till Beatles-låtar i hennes film ”Across the universe”.

”Spider-man: Turn off the dark” är ingen rockopera. U2 har skrivit många sorters musik. Här finns några storslagna ballader som jag gärna vill höra fler gånger, och en del ruffigare rock.

Kommer Spider-man: Turn off the dark att lyckas?

Det hänger inte på om man gillar seriefigurer eller är U2-fan. Det är föreställningen som helhet som måste fungera.

När jag ser mig omkring i publiken på ”Spider-man är det ungefär samma sorts teaterintresserade New Yorkare som satt omkring mig ett par dagar tidigare på”Köpmannen i Venedig” med Al Pacino.

Vi som gillar teater och musikaler. Vi som vill se något speciellt.

”Spider-man: Turn off the dark” är storslagen show. Här finns gott om ögonbrynshöjare och visuella upplevelser man aldrig sett förr. Men för ett riktigt långt liv behöver den slå även känslomässigt, och dit hade den inte hunnit när jag såg musikalen.

Man blir imponerad men inte berörd. Det behöver regissören och U2 hitta innan det är dags för premiär.