Cornelis var ett underbart svin
Dessa döda vita män, jag saknar dem, jag saknar typen.
Och ser starkt fram mot filmen om Cornelis – vår sista rockstjärna?
Råkade sikta regissören Amir Chamdin på Bromma flygplats under inspelningen av hans Cornelis Vreeswijk-film i fredags. Den gamle Infinite Mass-sångaren ser själv ut som en filmstjärna men det är den norske Turbonegro- Hank som spelar Cornelis i filmen som har premiär nästa år. Hank har en mer passande rondör.
Peppet inför filmen är våldsamt, Cornelis var en sann poet, ett underbart svin och en hisnande rockstjärna som dog alldeles för tidigt, 50 år gammal.
En gång drog han med sig två brudar hem från krogen och de visade sig vara transvestiter. Det gillade inte Cornelis. Han spöade dem och dömdes till fängelse. Kanske var han emot hela konceptet, modern var han inte och det var dessutom 70-tal, men mest var det nog själva bedrägeriet som störde honom. Händelsen blev en sång, ”Ballad om hurusom Don Quijote gick på en blåsning”, inte en av hans bästa visor men ett fint exempel på hans humor och förmåga att skriva en låt om allt. Cornelis var överproduktiv, det finns mycket skit i kistorna men guldet glimmar.
Det görs inga sådana stjärnor längre. Gustaf Fröding, den store poeten som föddes i Värmland och dog av rikliga mängder konjak på Djurgården, var en annan. ”Stänk och flikar” är fortfarande ett mästerverk. Fröding dog 1911, också bara 50 år. Carl Michael Bellman var förstås ytterligare en, han blev faktiskt 55, dog 1795, men beskrivs nu i efterhand som en pudrad hovpoet. Ulf Lundell var väl den siste vilde nationalklenod vi fick, men han nyktrade till och överlevde. Bra för honom.
Dagens rockkungar är så lama. Håkan Hellström är en mjäkis, Plura också, och Lars Winnerbäck och Jocke Berg och, tja alla. Nä, jag tänker inte ens på ”Idol”-figurer eller Brolle eller andra schlagertvålar. De ska ha verkshöjd också. Det hade Cornelis. ”Personliga Persson” till exempel, vilken magnifikt svängig skröna. Poem, ballader och lite blues.
Vreeswijk dog 1987, levercancer och skatteskulder, jag minns vagt löpsedlarna. Han var återigen på botten, denna gång permanent. Ett år senare släpptes ”Den flygande holländaren” av demonproducenten Kjell Andersson på skivbolaget EMI, det var hyllningslåtar till den store av dåtidens största artister, Thåström, Marie Fredriksson, Wilmer X och andra.
Jakob Hellman gjorde en rungande enkel version av ”Tältet”, en hård satir mot fripräster. På många rödvinstinna efterfester sjöng jag den till gitarr och fick ibland ligga. Tack Cornelis.