Mats Sundin – en unik sportstjärna

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-12

Från barndomens somrar till det stenhårda superstjärnlivet i NHL.

Mats Sundin berättade med nerv, smarthet och coola låtar.

Det började klyschigt om hur Sollentunapojken åkte med familjen till Tornedalen och ibland Härjedalen om somrarna som barn. Där i norr fanns ”en härlig glädje och en tro på livet”. Zzzz, väck mig.

Det tände till när Mats Sundin lämnat sin barndoms reggae­mössor och berättade om hur han blev NHL-stjärna som 19-åring. Plötslig miljonär och en dröm som slog in, men snabbt insåg han att det inte var som i lilla Sverige.

Det enda som gällde var att leverera. Med matematiska beräkningar bedömdes spelarna och den som inte dög åkte ut.

Men Sundin blev Torontos ­stora stjärna – även om han nämnde detta faktum bara som i förbi­gående – och blev kvar i 13 år.

Det var rörande att höra hur kränkt han blev när klubbledningen helt krasst kommersiellt ville sälja honom som 37-åring, när han ännu kunde ge en slant.

Hans klubbhjärta hade glömt att allt bara är business i NHL.

Det var en enkel berättelse men Sundin berättade den effektivt, dramaturgiskt insiktsfullt och fyndigt – och med oväntade låtval (han inledde med Göteborgs­outsiderrockarna Broder ­Daniels ”I’ ll be gone” och slutade med trivselsingersongwritern Josh Radin).

Ibland blev det rent filosofiskt, som när han jämförde Sveriges och Kanadas kynnen eller som när han mot slutet av karriären insåg att han inte längre bara brydde sig om att leverera mål utan om laget, gemenskapen och mentorskapet.

Han hade gjort en resa och han berättade om den bra.

Mats Sundin är smart, humoristisk och har god musiksmak. Vilket gör honom till en unik sportstjärna, föreställer jag mig fördomsfullt.