Vi förstår precis hur stor Dylans film är
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det är härligt.
Arnold Schwarzenegger l ä r bli Kaliforniens guvernör.
Gud välsigna Den Amerikanska Drömmen.
Det är cirkus därborta i La La-land.
Runt 500 kandidater, däribland en strippa, en fd barn-tv-stjärna och porrkungen Larry Flynt, tar chansen när den impopuläre och märkligt kylige Gray Davis – demokraten som lyckats dra ner Kaliforniens underskott till 38 miljarder dollar – riskerar att ersättas av en ny guvernör den 7 oktober vid en unik förtroendeomröstning.
Arnold Schwarzenegger, 56, säger att beslutet att ställa upp var det svåraste sedan 1978. (Då beslöt han om en bikinivaxning).
Om Davis blir bortröstad lär Arnie bli guvernör. Vilket inte är mer konstigt än om Per Ahlmark hade varit vice statsminister i Sverige.
I USA är kändisskap kapital som kan växlas in till vad som helst. USA älskar sina kändisar. De är Den Amerikanska Drömmen. Om en marijuanarökande österrikare med grosse muskler kan bli guvernör så kan min polackpolare Slad åtminstone få råd med en lägenhet på Manhattan. Bredvid nån jävla ryss som han inte gillar. Men ändå.
Fast tur att Terminatorn inte kan bli president, eftersom han är född i Österrike.
Sånt där kan de hålla på med borta på västkusten.
Här är vi, som bekant, mer civiliserade.
Nödvändigt modetips inför hösten: Våga inte visa dig utan vantar. Vantar.
Helst tweed.
Tror inte att så många kommer att förstå, speciellt inte litteraturvetartyper som trott sig hitta tydliga betydelser i hans sånger, eller raka katter som tycker att Cameron Crowes ”Vanilla sky” är skum.
Men vi som förstår att det inte går att förstå och som älskar honom, förstår precis hur stor Bob Dylans film ”Masked and anonymous” är.
Tänk dig att vara inne i ”One more cup of coffee”, ”Senor (Tales of Yankee power)”, ”Jokerman” och ”Desolation Row” på en och samma gång. Överbefolkad av märkliga karaktärer, symbolik och så alla dessa visdomsord – sanna och falska.
Inte årets bästa film, men den bästa filmen i år.
Om ni förstår.
Tego Calderon!
Julis bästa P1-pratare: Yrsa Stenius, Ola Salo, Abbe Bonnier, Bob Hansson och Daniel Boyacioglu.
Bäst musik: Mats Olsson.
Sämst: Anita Björk.
Back in the New York Groove, som Ace Frehley uttryckte saken (nu utbytt i Kiss – mot Gene Simmons hjälpreda; sjukt).
New York City.
Så märkvärdigt lätt att glömma hur det är. Så lätt att glömma lukten på Bowery, så lätt att glömma att de spelar The Spinners på Met Food, så lätt att glömma att det här är the greatest city in the world. Trots borgmästare Bloomberg.
I går stod Maggie Gyllenhaal på Virgin Megastore och tre decimeter regn föll på en halvtimme.
Bara i New York, barn, bara i New York.