Bosse Larsson gick genom rutan på ett unikt sätt
Jan-Olov Andersson om tv-legendaren
Folkkäre TV-profilen har gått bort
För många var Bosse Larsson den första programledaren för ”Allsång på Skansen”.
Men redan innan dess blev han Mr. Nygammalt, när han ledde en av svensk tv:s genom tiderna största framgångar.
För en 16-åring som hade vuxit upp med den brittiska pop- och rockinvasionen med Beatles, Rolling Stones, Kinks, Animals och alla andra storheter, var det ingen självklarhet att förstå Bosse Larssons storhet när ”Nygammalt” drog igång i TV 2, som det hette då, 1971.
Det var ju ett program där morsan och farsan, eller kanske ännu hellre mormor, morfar och farmor, var målgruppen.
Ändå hände det förstås att man satt med familjen och tittade. Och inte kunde låta bli att ryckas med av den där ”gubbens” (han var bara 37 år när programmet började sändas…) smittande entusiasm inför uppdraget.
Programledde från huvudet
Han hade, vad jag kan minnas, aldrig några manuslappar i händerna.
Han bara pratade på, men utan att någonsin bli långrandig.
Han hade musiken och sången i blodet, flera av artisterna som medverkade i ”Nygammalt” hade han själv upptäckt, som husbandet Bröderna Lindqvist, som han hade hittat på en festplats.
Innehållet i programmet – folkdanslag, spelmansmusik, dansband och dragspelare – var sådant som på den tiden appellerade till en stor del av den vuxna svenska befolkningen. Pop och rock var då fortfarande främst en ungdomsföreteelse. Den första generationen som som hade vuxit upp med den musiken, hade ännu inte fyllt 30.
På den tiden var mätningarna av tv-tittningen inte lika säker som i dag, men man brukade säga att minst ett par miljoner följde ”Nygammalt”, som sändes i sammanlagt 173 avsnitt fram under 18 år fram till och med 1989.
Blev en gigant
Bosse ”Nygammalt” Larsson blev gigantisk i det svenska folkhemmet.
Det fanns flera skäl till det.
Han var folkligheten personifierad, hade i och för sig inget emot kändisskapet, men det steg honom aldrig åt huvudet, han hade alltid tid över för att prata med sina fans, unga som gamla, och att skriva autografer.
En programledare blir sällan bättre än sitt program och så här i efterhand kan vi se att han och redaktionen hade en sällsynt fingertoppskänsla för att upptäcka och släppa fram nya artister.
En 11-årig Carola Häggkvist. En 17-årig Lotta Pedersen, som sedan gifte sig till efternamnet Engberg. Bröderna Djup, ett gäng bönder som spelade musik på sina redskap, bland annat lie och kratta. Så vitt skilda artister som Baccara och Boppers. Och en senare inte helt okänd kvartett som kallade sig ABBA…
Bosse Larsson hade börjat på tv som kameraassistent 1960. Avancerade till tv-fotograf några år senare. Fick chansen framför kameran 1965 i ”Gammeldans från Högloftet”.
Självklar Allsångsledare
Sedan gick det inte att stoppa denna självklara tv-personlighet.
Det var ganska självklart att han skulle leda ”Allsång på Skansen” när det började sändas 1979.
Han hade ett enormt kontaktnät för den typen av artister, var en duktig sångare själv och är fortfarande oöverträffad när det gäller att fara runt ute bland publiken och leda just allsången, med en hundraprocentig proffsighet och alltid rätt känsla, oavsett om han stack mikrofonen framför någon okänd mästersångare eller någon som var totalt tondöv.
Programmet i sig var annars inte lika genomarbetat på hans tid och hade färre kända gäster, jämfört med senare års upplagor med Lasse Berghagen, Anders Lundin, Måns Zelmerlöw och Petra Marklund.
1994 värvades han av TV 3 som skulle satsa på ett eget allsångsprogram.
Säkert bra för Bosse Larssons bankkonto, han hade då bara fem år till pensionsåldern, men den breda publiken – de generationer som vuxit upp med ”Nygammalt” och sedan följt med till ”Allsång på Skansen” – hittade aldrig till TV 3:s program.
Under senare år, efter pensionen, har han alltid dykt upp i medierna i samband med programledarbyten i ”Allsång på Skansen”. Och han har alltid sagt precis vad han har tyckt. Inte varit inställsam.
”Förbaskat trevlig och rolig”
Sedan fanns där en allsångssida av honom som ganska få har upplevt.
Under några år, strax innan Bosse Larsson slutade på SVT, jobbade jag själv under några säsonger med nöjesprogram på public service-tv.
På den tiden satt redaktionerna för de olika programmen på samma våning, träffades och småpratade i ”köket” och hade gemensamma fester ihop.
Jag minns ett par julfester när Bosse Larsson blev den fräcka allsångsledaren.
Hur han sjöng och ledde allsången i galet ekivoka snapsvisor.
Han var dessutom förbaskat trevlig och rolig att prata med.
– Varför gör du inte ett program där du är precis som på den här festen? En fräck pratshow? frågade jag honom.
– Du är inte den första som har sagt det. Men jag tror inte det skulle fungera, tv-publiken har vant sig vid att se den genomtrevlige Bosse Larsson, svarade han.
Där tror jag han hade fel.
Bosse Larssons vänliga utstrålning var så genuin och han ”gick igenom rutan” på ett så unikt sätt, att tv-tittarna säkert hade hängt med vilka tv-koncept han än hade gjort, så länge de gick i rätt kanal.
Och det är få förunnat att ta en så självklar plats i tv-historien, trots att Bosse Larsson i stort sett ju ”bara” ledde två program i sin karriär, om än två av de allra största.