Detta förväntar sig experterna av ”Barbenheimer”

En professor i genusvetenskap ser fram emot den rosa explosionen i ”Barbie”. Samtidigt hoppas en professor inom teoretisk fysik att atombomben i ”Oppenheimer” kan lära oss av historien.

Memet ”Barbenheimer” har använts för att skämta om helgens dubbla premiär. Fördomen är att kvinnor ser ”Barbie” och män ”Oppenheimer” – även om vissa omfamnar båda filmerna som en perfekt så kallad ”double feature”. TT har kontaktat två experter för att höra vilken film de ser fram emot mest.

Fanny Ambjörnsson är professor i genusvetenskap på Stockholm universitet. 2011 gav hon ut den uppmärksammade boken ”Rosa - den farliga färgen” som undersökte människors relation till färgen och det som kodas som feminint.

– Jag vet inte jättemycket om ”Barbie” i förväg, men folks förväntningar är att den känns spännande och ny och det tycker jag är intressant i sig. Den rosa färgens symbolik har ju använts väldigt intensivt sen jag kom med min bok 2011, säger Fanny Ambjörnsson.

Hon medger att hon inte är särskilt insatt i vad ”Oppenheimer” handlar om, men är intresserad av att se ”Barbie” eftersom filmen har använt sig av färgen rosa på ett närmast extremt sätt.

Rosa har blivit postfeministiskt

TT: Med tanke på genomslaget för ”Barbie”, tror du att rosa fortfarande är ”den farliga färgen”?

– Den är inte farlig på samma sätt som när jag undersökte den, då den var ganska outtalad och föraktad. Den har verkligen blivit omfamnad under det senaste decenniet från alla möjliga håll. Den har gjorts politisk men också till viss del postfeministisk, säger Fanny Ambjörnsson.

Hon lekte själv med dockan Sindy som liten, men hoppas att ”Barbie” kan bli förmedla en njutningsfull och överdriven lek med samhällsstereotyper. Barbiedockan har kritiserats från feministiskt håll genom åren, avfärdats som kommersiell smörja och ofarlig småflickslek. 2023 har den istället hyllats som del av så kallad ”bimboism”.

Uppvärderande av flickleken

– Det är inte klassisk feministisk kritik av Barbie, som del av en strömlinjeformad, normföljande, förtryckande feminitet. Snarare är uppvärderandet av flickleken potentiellt omstörtande, säger Ambjörnsson. Hon menar också att omfamnandet av kvinnokollektivet genom ”Barbie” kan få en ny relevans i kulturen efter Metoo.

– Efter det finns det något potentiellt destabiliserande och utmanande i det rosa och i ”girl power”-konnotationerna. Att vi klarar oss själva, vi står för våra rättigheter, vi är tjejer, säger Fanny Ambjörnsson.

Vid fysikens frontlinjer

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hans val inför biohelgen är tveklöst: ”Oppenheimer”. Han blir överraskad när han hör talas om ”Barbie”-premiären.

– ”Barbie”? Är det en barnfilm eller något animerat?

TT: Nej, det är en otecknad story. Vad är det du ser fram emot med ”Oppenheimer”?

– Det är en historia som har allt. En dramatisk världshistoria med det onda mot det goda. Om man bortser från alla de otäcka konsekvenserna kan man också sätta sig in i hur det var under den här tiden vid fysiken och vetandets frontlinjer, när de upptäckte de här enorma krafterna och sen försöker kontrollera dem. Det är ett äventyr i sig.

Måste lära av historien

”Oppenheimer” erbjuder knappast verklighetsflykt i tider av ny kärnvapenskräck samtidigt som kriget i Ukraina pågår, men Ulf Danielsson anser att vi måste lära oss så mycket möjligt av historien.

– Det är viktigt att sätta sig in i hur människorna som var inne i de här projekten tänkte då. Det är farligt att använda det vi vet nu för att döma dem som verkade i en verklighet där man inte visste hur saker och ting skulle gå.

Danielsson vill också betona det moraliska dilemmat kring utvecklingen av atombomben. Något han tror att Robert Oppenheimer knappt övervägde för att den vetenskapliga upptäckten var så spännande.

– Det är svårt det där. Hur fri ska forskningen vara? På vilket sätt måste den styras? När måste man lägga band på sig? Vi får hoppas att den här filmen väcker sådana besvärliga frågor, säger Ulf Danielsson.