Påven påminner om Christopher Reeves
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Johannes Paulus, knyt bandanan i natt.
Ta på din vackraste kaftan.
83 är inte mer än ett nummer, padre.
Det är väl ändå för konstigt.
Eller - för vi ska vara korrekta här - först verkar det inte konstigt alls; tänker knappt på saken.
Badly Drawn Boys version av Springsteens "Thunder Road" snurrar het som en grillvante (vid en het grill då, underförstått) i iTunes utan att det går in; det där ljudet.
Inte heller "Rush around" med Edie Brickell eller Dolly Partons "Jolene" i Mindy Smiths kongeniala version påverkas; inte mer än att jag noterar sorlet som ett himmelskt litet slag mot en liten - jätteliten - del av min högra, bortre hjärnglob.
Samma sak med "After Los Angeles" med Joe Firstman.
Sedan tycker jag mig höra den.
(Den passar inte i Shelby Lynnes "Telephone".)
Änglakören.
Tänker: Gud har nu kommit. Han såg mig i Las Vegas. Han är här, till sist, äntligen, för att bära mig hem. Det luktar rotmos och ugnspannkaka.
Lyfter så blicken mot himlen, för att få se honom. Där är ett tak. Taket är vitt. Inte mer än så. Pjoff.
Sänker ljudet ( Rufus Wainwright: "I don"t know what it is") och tittar ut.
Där står inga änglar på 7th street.
Men, där står ungefär hundra upprymda gamla katoliker utanför kyrkan på andra sidan gatan. Och sjunger" förfärligt illa.
De mässar för Johannes Paulus II, som varit Påven i 25 år, och för den romersk-katolska kyrkan.
Kyrkan har hängt upp en gigantisk fond, upplyst bakifrån, med siffran 25 bakom bysten av denne man som i samma stund, ser jag på tv:n, sitter i gyllende skrud och ser mycket, mycket, mycket slumrig ut på S:t Peterstorget i Vatikanen medan 50 000 människor knäböjer, mentalt om inte annat.
Han är 83 år och sjuk, påven, lär dö snart. Påminner om Christopher Reeves men han har sin mycket speciella mössa. Mediapåven, tv-påven, denne konservativa gamle polack som rest till fler länder (141) än någon annan påve, någonsin.
Kyrkan betyder mycket för de här människorna - som inte riktigt svänger som Shirley Caesar - och det verkar lockande.
Jag går ner. Vet inte vad de sjunger, men jag sjunger "Närmare gud till dig".
Vi har det bra ihop, tondöva där i snålblåsten en stund på sjunde.
Grattis, padre, låt inte dom jävlarna ta dig.
Och håll hårt i mitran.
Går sedan upp, smäller på "What if god was one of us" med Joan Osbourne - gillar den, har alltid gjort - och så Lennon förstås, "God".
Gud är nog bra, påven också - som en slashas som alla vi andra - men religion; religion ställer till elände.
Folk gör så mycket eländigt i religionens namn.
De där människorna, de borde aldrig sjungit en ton.
Ändå sjöng jag med.
Knäxxx in the city
