Musiken ger hopp om en bättre värld
Markus Larsson: ”Om döden har ett ljud är det tystnaden”
När jag gick hem från jobbet efter terrordådet i Stockholm snurrade det i huvudet.
Men jag tänkte mest på musik.
En god vän ställde ner ölen i veckan och undrade:
”Vem hade jag varit i dag utan rocken?”
Det lät så rart att jag började fnissa.
Men det är en bra fråga.
Jag har under hela mitt vuxna liv fått betalt för att skriva om populärkultur. Det är ett overkligt privilegium. Ibland måste jag fortfarande nypa mig i armen när jag tar tunnelbanan till jobbet.
Böckerna, konserterna, filmerna, rocken och tv-serierna har utan tvekan påverkat och förändrat mitt sätt att tänka.
Men musiken var mitt big bang, den stora smällen som en gång satte allting i rörelse.
I en av Kents bästa låtar ”Var är vi nu?” lyckas Jocke Berg sammanfatta kärleken till musik på några få korta rader:
”Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag”
Musik är också en plats där man kan bli någon annan. Framför en stereo eller scen kan man i bästa fall vara något större, bättre och modigare än sig själv.
Ända sedan jag var nio år gammal - jag såg Bruce Springsteen på tv tillsammans med min mor och mitt hjärta exploderade utan att gå sönder - har musik varit en lika stor del av min identitet som mina vänner och familj.
Det var kanske inte konstigt att jag längtade hem till mina skivor och spellistor förra fredagen.
Jag ville hem till de degenererade galningarna, hedonistiska frontfigurerna och deprimerade narkomanerna. Jag ville hem till de politiska aktivisterna och discobögarna. Jag ville hem till hädarna och provokatörerna, soulrebellerna och reggaeikonerna, droglangarna och de kriminella poeterna från olika stadsdelar i New York, Los Angeles och Atlanta.
Majoriteten av all musik jag älskar är skapad av människor från olika minoriteter som har levt utanför, och därför också utmanat, rådande normer och regler.
Det är inte konstigt att totalitära regimer vill elda upp kultur och intellektuella för att stärka sin makt. Den bästa popmusiken står för allting som fundamentalister i alla dess vidriga skepnader hatar. Det var säkert ingen slump att terrorister valde att mörda människor på just en rockkonsert i Paris 2015.
För fundamentalister och fascister måste Madonna, en ekonomiskt oberoende och hbtq-kramande kvinna, vara en ruskig styggelse.
Efter terrordåden i Paris uppträdde hon på Tele 2 Arena i Stockholm. Mitt i setet tillägnade hon ”Like a prayer”, på sin tid en mycket omdiskuterad låt och video och provokation, till offren.
Jag brukar inte bli berörd av storslagna tal, gester och ceremonier. Men att Madonna sjöng ”Like a prayer”, just där och just då, fick mig att sväva minst fem meter över marken, utan droger. Det var bland det vackraste jag hört och sett.
Mina tankar gick till ”Like a prayer” när vi samlades på redaktionen för den tysta minuten tidigare i veckan.
Kollektiva tysta minuter i offentliga rum är otäcka och hjälplösa. Det är alltid dåliga nyheter. Olof Palme. Estonia. Tsunamin. Anna Lindh. Attentatet på Drottninggatan.
Om döden har ett ljud är det tystnaden.
Men efter tysta minuter fortsätter musiken, som en stor och dundrade bön om en bättre värld.