I skogen finns inga nattöppna närbutiker
”Summer in the city” med Lovin’ Spoonful.
Uttjatad låt.
Men efter en helg i skogen med knott och dasstömning och hoptrasslade fiskelinor kan jag inte sluta tänka på att de fjompiga amerikanerna sannerligen visste vad de talade om när de hyllade sommaren i stan.
Missförstå mig rätt.
Den skog vi pratar om, runt sjön Bästen, är den bästa (häpp!) i hela världen och det finns inte en fiber av min själ som inte älskar den lilla udde där min pappa timrat sin egen lilla drömvärld.
Men vi snackar princip här.
Jag har denna midsommar fått ännu en bekräftelse på att jag rent principiellt inte passar för livet i skogen.
Det var för såna som mig Lovin’ Spoonful spelade in ”Summer in the city”.
Såna som inte kan förstå varför man ska sitta och äta degig sill mitt inne i knottsvärm när Tranan har en uteservering.
Såna som aldrig kan se poängen med att stå och jävlas med ett kastspö när man kan gå till Östermalmshallen och köpa fisk som andra dragit upp åt en.
Såna som hatar allt som har med utedass att göra.
Jag ska inte ge mig in på några detaljer, men när fjorton personer firat midsommar på samma ställe och man efteråt ska se till att...well, låt oss säga så här:
Jag ska aldrig mer vara längre än tolv timmar på en plats där man inte bara kan stänga dörren om sig, göra det man ska och sen glömma alltihop.
I skogen finns heller inga nattöppna närbutiker, inga biografer, inga neonskyltar, inga diskmaskiner, inga badkar, ingen Pizza Express, inget Pet Sounds och inget Taxi Stockholm man kan åka hem till sin bekväma lägenhet med.
Lovin’ Spoonful visste vad de talade om.
Sommaren ska upplevas i stan.
Vaknar en morgon och är en 35-årig kritiker.
Det var en gång det mossigaste, tröttaste och mest gubbiga jag kunde tänka mig.
Men nu är det förstås de 45-åriga kritikerna som står för gubbigheten.
I dag, SAS, flyger ni 10.40-kärran till New York så säkert och fint ni kan.
Min allra bäste vän är med, förstår ni. Sushi Boy Virtanen. Han ska flytta till Manhattan och jag vill att han ska vara hel och glad när jag, så fort jag nånsin kan , kommer och hälsar på.
Tomas Öberg från Bob hund ringer och säger att jag inte alls ska skämmas för att jag beskrev deras version av garagerock-klassikern ”Five years ahead of my time” som en Nomads-cover.
– Det var ju Solna-tagningen, säger han, och använder man Solna-tagningen så gör man en Nomads-cover.
För övrigt anser jag att vår Peter Wennman borde tilldelas något slags pris för sina magnifika insatser under fotbolls-VM.