Starkt gjort – men visar hans skörhet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-03
Alex Schulman om Ranelids ”hämnd”
Björn Ranelid fascinerar som ingen annan i ”Stjärnorna på slottet”.
Hans brinnande självhat slogs hela tiden mot hans glödande självkärlek.
Det blev oavgjort.
Jag besökte Björn Ranelids hem för något år sedan. Vi drack kaffe och åt chokladtårta i hans bibliotek. Vi talade om mycket, men mest talade vi om hans läpp.
Han berättade hur mobbad han blivit för den ända sedan barndomen, om alla operationer han genomgått för att bli av med den. Han berättade att den där läppen har påverkat honom så mycket att han fortfarande i dag känner äckel för sitt eget utseende. Han står inte ut med det. Ranelid vägrar att titta sig i spegeln, för då känner han vämjelse.
Och där satt jag och lyssnade på den här starka berättelsen och när jag såg mig omkring i rummet upptäckte jag att det hängde åtminstone tre porträtt av honom själv på väggarna.
Jag fann det paradoxalt och måste fråga honom: Om du hatar ditt utseende, varför har du hängt porträtt av dig själv på väggarna?
Ranelid tänkte efter en sekund och svarade: Just de där tavlorna var jag faktiskt ganska belåten med.
Jag tror att det är denna dubbelhet som gör Ranelid så fascinerande.
Ranelid känner hela tiden ett självförakt som brinner precis lika starkt som hans självkärlek.
I ”Stjärnorna på slottet” fick vi se hur dessa båda känslor hela tiden bedrev sin vilda kohandel med varandra i hans inre.
I ena sekunden tillintetgjorde han sig själv inför de andra. Berättade att han är en ständig lärjunge i livet, klargjorde hur fullständigt platta hans egna texter är jämfört med Tommy Körbergs sång.
Och i andra sekunden slog han fast att han är en unik människa. Hör ni vilket språk jag har, recenserade han plötsligt sig själv mitt i en monolog. Det är bara jag i hela världen som sätter den så klockrent, konstaterade han till publiken på Göteborgsoperan efter en recitering.
Det var en timmes otrolig resa in i en mycket intressant människas psyke.
Hans uppgörelse med sina belackare var stark, kanske lite tragisk, men framför allt visade den på vilken skör människa han egentligen är.
Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.