Yohio: Jag tvingades ha klänning i ’Skavlan’

Zandra Lundberg

Schlagerfavoriten: ”Jag skulle ha klänning, annars skulle det inte bli något”

I 17 år har Yohio gjort, sagt och sett ut precis som han vill.

Men i ”Skavlan” blev det stopp.

– Jag skulle ha klänning, annars skulle det inte bli något alls.

Oktober 2012.

Yohio slår sig ner i stolen bredvid Leif GW Persson i ”Skavlans” studio.

Han är iklädd en vit klänning och har blommor i håret.

Det är hans första stora tv-intervju inför miljoner tittare.

– Det kändes synd att alla hans frågor fokuserade på bara varför jag hade klänning på mig. Jag blev bara den där killen som har klänning och kan japanska, folk visste inte vad gjorde utan hela grejen med inslaget var att jag var kille, bar klänning och inte var homosexuell.

När du tänker tillbaka på det, hade du önskat att du klätt dig annorlunda?

– Jag fick inte det. Jag skulle komma i klänning.

Så att Skavlan skulle kunna ställa frågor om det?

– Ja, det var grejen. Annars skulle det inte bli något alls. Men vi tänkte att det var viktigare att jag var med och visade upp mig inför deras två miljoner tittare. Det var ju där Christer Björkman såg mig och ville ha med mig i Melodifestivalen. Jag gjorde det för att slå i Sverige men nu har jag åter makten att bestämma själv vad jag säger och hur jag klär mig. Jag kryper inte under någon.

På Skavlan-redaktionen ser man dock annorlunda på saken.

– Detta är inte sant. Vi pressar naturligtvis inte, under några omständigheter, någon om vad de ska ha på sig i vår studio. Inte heller i Yohios fall. Vi fick tvärtemot intrycket att smink- och kostymprocessen var viktig för Yohios team. De bad till och med om tillstånd att ha med ett eget dokumentärteam för att dokumentera omvandlingen, säger Ales Ree, redaktör för ”Skavlan”, i ett mejl till Nöjesbladet.

Hur har tiden efter vinsten i Karlskrona varit?

– Mycket jobb, som vanligt. Jag har varit ledig en dag sedan dess.

Känner du aldrig för att bara stänga av?

– Det är klart, jag är väldigt utmattad, jag sover bara tre timmar per natt. Jag tror inte folk fattar hur mycket det tär på kroppen och psyket att vara artist.

Tre timmar... du borde se ut som en zombie.

– Ibland gör jag det, när jag är hemma och knappt har sovit och går till studion helt nyvaken. Då är jag ganska död. Men nu, jag sov fyra timmar i natt, men jag måste hålla humöret uppe. Det är bara att tänka bort tröttheten.

Har du någon flickvän?

– Nej.

Letar du efter kärleken?

– Inte just nu, jag har inte tid med det. Det skulle vara en tjej som aldrig träffar mig och som jag inte har tid att prata med. Jag tror inte att många skulle uppskatta det.

I framtiden då, är det fru, barn och hus i din hemstad Sundsvall som gäller?

– Aldrig Sundsvall, vi får se om det ens blir Sverige. Jag vill ha fru och barn, men inte än.

Du var valt att ta avstånd från allt vad rockstjärneliv med hårt festande innebär. Varför?

– Jag har inget för att romantisera droger och alkohol som förstör kroppen. Om jag är en förebild för unga människor och tycker att det är okej, då tycker ju de att det är okej. Det är ju det som har hänt genom alla äckliga amerikanska artister som romantiserar att ha mycket tjejer, ha sex med allt och alla, dricka så du spyr och ta droger.

- ”Yolo” som de säger hela jävla tiden, ja men om man bara lever en gång, då ska man väl ta vara på det. Inte förstöra det med en massa skit som man kommer att ångra när man blir gammal.

Hur ser du på det västerländska mansidealet?

– Det behöver inte stanna där det är, med fyrkantiga grova käkben och stora och starka män. Jag tycker att det är manligt att ha smink. Det är mer manligt att våga något ingen annan vågar än att stå och biffa på gymmet. Jag skulle vilja se gymhunkar komma med klänning och smink och stå för det. Challenge me!