Jag har levt under en sten och känt mer liv än på länge
Andreas Hansson: Minecraft får pulsen att slå i karantänen
Jag har levt under en sten på sistone.
Eller flera, och känt mer känslor än på länge.
Förr var det en skräckvision i till exempel ”Wall-E”: horder av människor som lever sina liv liggandes framför skärmar, utan motion, jäsandes som degar.
Under pandemivintern har det blivit mångas tillvaro, även jag fortsätter att leva mitt känsloliv genom nöjesutbudet.
Tårar, skratt och hbtq-kämparglöd har kommit av scenerna och låtarna i Netflix skimrande musikalfilm ”The prom” och mitt Nintendo Switch fortsätter att gå varmt. Jag har gjort lite försök med deras träningsspel ”Ring fit adventure”. Man står där och hoppar och klämmer på en plastring. Det är ganska roligt, men har inte konkurrerat ut en vanlig löparrunda än.
Men den riktiga pulsen har kommit av en hög med stenblock: efter landets alla barn har jag tagit mig an ”Minecraft”, den omåttliga svensksuccén som trots försäljningen till Microsoft blomstrar mer än någonsin. Och ja, det är det där provocerande fula spelet med kantiga gubbar som går runt i en fyrkantig värld. Men det är mer än så.
Du landar i en slumpvis byggd värld med makalösa vidder, bråddjupa hav, stränder med ruiner och skattkartor. Det är tillåtet att använda guider som hjälp, barn är visserligen snabblärda men jag är imponerad av att de tar sig an spelets komplexitet.
Hugger du ner träd kan du göra en hacka, gräver du ut ett berg hittar du sten och järn att bygga bättre hackor av och en spis. Plockar du sand från stranden och värmer med kolet i ugnen kan du göra fönsterglas till ditt hus. Runtomkring strövar kossor, grisar och får som du kan mata och som blir tillgivna husdjur i din hage som rusar emot dig så att de rent grafiskt ritas in i varandra. Ungefär så som jag kände när jag häromdagen behövde åka tunnelbana och folk ställde sig alldeles för nära i hissen, så att jag tog trapporna i stället. Som vanligt när jag går upp i något tar det över min hjärna: reflexmässigt tolkar jag den fläckiga gatstenen på väg till affären som spelets järnmalm.
Och på länge har jag inte känt så mycket puls som när jag utforskade en ruin på havsbottnen och fastnade. Dödsrycken när min figur sakta kvävdes formades till panik i min hjärna och i min mage. Efteråt kippade jag skakat efter andan.
Det är dramatiskt i karantänen.