Dylans Laterna magica
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ett gåtfullt geni.
En mystisk mästare som på ålderns höst skriver sin självbiografi och visar sig vara en klok rolig man med samma vardagsbekymmer som de flesta.
Signalementet stämmer på Bob Dylan. Och Ingmar Bergman.
Jag har varit på semester sedan Dylans bok kom ut, och vet inte vad som skrivits om den i Sverige.
”Chronicles vol 1” är en underhållande och mycket välskriven självbiografi. Den tar tyvärr bara upp några perioder i Dylans liv, och vi Dylan-älskare vill ha mycket mer. Mest handlar boken om åren i New York strax före genombrottet i början av 1960-talet. Ett kapitel behandlar utförligt tillkomsten av ”New morning” och familjelivet i Woodstock strax före 1970, i ett annat skriver han detaljerat om mötet med Daniel Lanois och inspelningen av ”Oh, mercy” i New Orleans.
Både bohemernas Greenwich Village och det ångande New Orleans kommer till liv i Dylans skickliga berättelse.
Han är också rolig och har målande beskrivningar av artister och musik han gillar.
Han älskar inte enbart blues och Woody Guthrie, det är också ”Over the rainbow” och annat av Harold Arlen.
Efter att i alla år ha lekt med identiter och namn, efter att ha gömt sig under hattar och kapuschonger och masker smyger Bob Dylan ut från sitt gömställe som en vanlig flitigt turnerande musiker och låtskrivare.
Effekten är samma som när Ingmar Bergman skrev sin ”Laterna magica”. Efter att ha förbryllat en hel värld med fängslande tankar och oförglömliga bilder trädde konstnären fram som en mycket självkritisk yrkesarbetare som gav generöst med utrymme åt sina magproblem och toalettbekymmer.
I båda fallen känns det som om de vill riva monument som andra rest.
Knuffa omkull statyer som de tidigare varit mer intresserade av att låta stå stora och skräckinjagande.
Både Dylan och Bergman verkar också bli mer försonliga på äldre dar. Ge ära åt sina förebilder, och hellre sluta fred med gamla demoner än skrämma fram nya.
Gudar som vill visa att de är som vi andra.
Ungefär.
Fantastisk läsning är det. I båda fallen.
Förra veckans predikan där jag skrev om cover-låtar i allmänhet och Leonard Cohens ”Hallelujah”i synnerhet orsakade en mejl-storm. Väldigt många vill nominera Jeff Buckleys tolkning som den bästa versionen någonsin av Cohen-sången.
Svenska folkets kärlek för Jeff Buckleys ”Hallelujah” är rörande. Och alldeles riktig.
Honkong är med rätta berömt för sina filmer.
Hongkong är, med rätta, inte berömt för sin musik.
Cantopop heter den lokala älsklingsgenren. Låter som en mycket mesig version av eurovisionsschlager, ungefär som om Finland eller Cypern skulle tävla med en ballad som ville vara country.
Sockerbitar doppade i sirap.
Men annars gör Hongkong allting rätt.
Hongkong är häftigt. Sannerligen Hallelujah.