Årets polisserier fylls av sekter och unga kvinnor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det ska vara en polis i år.
Gott om svenska filmsnutar på bio. Dubbelt upp med Wallander och Van Veeteren får lösa flera fall. Båda möter religiösa sekter.
Först ut är Krister Henriksson som spelar Kurt Wallander i "Innan frosten", biopremiär på fredag. Den 18 mars är det biopremiär för "Moreno & tystnaden", den första av sex nya filmer med Sven Wollter som Van Veeteren.
Den 26 juni kommer Rolf Lassgård tillbaka på bioduken som Wallander.
Både Van Veeteren och Wallander har unga kvinnor som medhjälpare/motspelare. I "Innan frosten" spelar Johanna Sällström Wallanders dotter, nyutbildad polis som precis fått nytt jobb på den station där fadern arbetar.
Eva Rexed spelar Ewa Moreno, polis som tar hjälp av sin förre kollega Van Veeteren.
I både "Innan frosten" och "Moreno & tystnaden" finns religiösa sekter bland de misstänkta. Böckerna är skrivna innan vi hade hört talas om Knutby, men verkliga händelser gör att fantasifull intrig känns mer realistisk.
13 filmer med Krister Henriksson som Wallander görs under två år. Mycket poliser blir det.
Dessutom har det ryktats om en ny serie Beck med Peter Haber och Mikael Persbrandt.
Äldre herrar och yngre kvinnor.
2004 kom flera starka filmer om unga kvinnor i dagens Sverige, och snart får vi en till. "Sandor slash Ida" är en mycket bra filmatisering av Sara Kadefors populära roman. Precis som i Kadefors förra filmmanus, "Fröken Sverige", lär vi oss att unga kvinnor är väldigt grymma mot varandra. I synnerhet om de ska föreställa bästa vänner.
Kanske något för Wallander och Van Veeteren att reda ut?
Mogna män, yngre kvinnor.
Jag kan inte sluta tänka på fredagens teaterpremiär av "Omaka par" på Maxim i Stockholm. Det var stundtals så dåligt och misslyckat att man baxnade. Hela idén med pjäsen, som skrevs 1965, känns helt fel 2005. Det ska uppstå någon sorts spänning mellan den pedantiske Felix (Claes Månsson) och den bohemiske Oskar (Ulf Brunnberg). När pjäsen skrevs var det tydligen ovanligt i USA med män som var intresserade av matlagning och tyckte om att ha rent och snyggt hemma.
Komedin förutsätter att publiken sympatiserar med Oskar som blir irriterad på Felix försök att laga god mat. Men Oskar framstår bara som ett motbjudande monster från det förflutna, en sarkastisk sunk som kravlat fram ur en grotta. Alla tycker förstås att Felix är normal, möjligtvis lätt neurotisk.
Ännu knäppare blir tanken att de två unga smarta kvinnorna i komedin skulle attraheras av Brunnbergs rollfigur, hopplöst passé i klubblazer, illa knuten slips och med raggningsrepliker från Hedenhös.
Snacka om omaka par.
Men det är inte bara manuset som är helt fel. Det är stundtals så dåligt spelat att R.E.A-gängets parodi på privatteater känns mer realistisk och lågmäld.
Hur gick det så snett? Huvudmisstänkta är manus, regissör, skådespelare.
Ännu ett fall för filmpoliserna att lösa?