Thorn får mig att tro på livslånga relationer
Skicka påsen.
Jag behöver andas i den igen.
Hur ska man annars kunna lyssna på Tracey Thorns nya soloalbum?
David Nicholls roman ”One day” blev en livboj under Melodifestivalen.
Mot slutet av varje arbetsdag ville jag bara stoppa in ett par gula öronproppar och försvinna in i berättelsen om Dexter Mayhew och Emma Morley.
De träffas på universitetet och en livslång vänskap växer fram. Eller kanske nåt som var kärlek från allra första stund, och ändå så dömt att misslyckas.
Läsaren får följa Dexter och Emma i 20 års tid. Nicholls gör nedslag samma dag varje år, den 15 juli. Metoden bildar en sorts fotobok över två olika liv. Alla försoningar och förluster och bröllop och begravningar och olyckor och olyckshändelser bygger tillsammans upp den bästa romantiska ”ska-de-nånsin-få-varandra”-blockbustern sen ”När Harry mötte Sally”.
Ibland kommer berättelsen så nära att det, som någon skrev, känns som att man själv har levt varenda sida.
Det är knappast förvånande att Tracey Thorn gillar ”One day”. När jag läser boken hör jag hela tiden Everything But The Girls ballader i bakgrunden.
Thorns nya soloskiva ”Love and its opposite” släpps i maj och skulle kunna vara ett soundtrack till bokens sista, tröstlösa kapitel om medelåldern.
Och den innehåller mer, mycket mer, än den omtalade balladen ”Oh, the divorces!” och dess överraskande hälsning till svenske Jens Lekman.
Tracey Thorn har själv varit ihop med sin livskamrat och make Ben Watt i över 25 år. Skivorna som de spelat in tillsammans eller var för sig har alltid känts som rapporter från deras egen relation.
Väldigt få sjunger om kärlek med samma auktoritet som Tracey Thorn. Och trots den direkt plågsamma svärtan förnyar alltid musiken min tro på att livslånga relationer kan vara värda att kämpa för.