God Jul från La La Land
Per Bjurman: På jakt efter romantisk magi
LOS ANGELES. God jul från La La Land.
Jag är här och letar efter den romantiska magin i den makalösa filmen med samma namn.
Jovisst, julen firas i södra Kaliforniens solsken i år.
That's a first.
Men efter tolv raka jular på Manhattan, med den där Pogues-serenaden om pojkarna i NYPD-kören och deras Galway Bay ringande i kylan dygnet runt,
kändes det som att det skulle vara kul att se hur det
är när Santa Claus kommer till Tinseltown och palmkronorna i smoggen längs Sunset Boulevard häver sig i takt till The Bands ”Christmas must be tonight”.
Idén fick dock riktigt fäste först när jag för en vecka sedan såg Damien Chazelles ”La La Land”.
Det är ingenting annat än en musikal och tro mig –
i vanliga fall föredrar jag veneriska sjukdomar, mikrovågsvärmda grisfötter och Brynäs IF framför musikaler.
Men just ”La La Land” råkar vara en magisk filmupplevelse;
romantisk utan att bli kletig, varm utan att som så många Hollywood-produktioner som vill vara ”mänskliga” skrika om hur varm dem är, så vackert filmad att det kittlar i ögonen och upphängd på två karaktärer det verkligen går att tro på och engagera sig i – även när de mer eller mindre logiskt utbrister i sång. Det beror inte minst på att Emma Stone, bättre än någonsin, och Ryan Gosling tammefan har samma odödliga kemi som Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i ”Casablanca” – för övrigt inte en referens gripen ur luften; de romantiska klassikernas klassiker liksom surrar oavbrutet i bakgrunden.
Den ställer också frågor som följer oss ut ur salongen
– om drömmar, om passion, om kompromisser, om konst och om det som kallas ”the road not taken”.
Mot alla odds – jag menar, vi pratar musikal här! – är musiken dessutom betagande. Istället för yviga och hurtiga kupletter som har kompositören Justin Hurwitz laddat scenerna med försynta, melodiskt raffinerade jazznummer – och när det några få gånger ändå ska musikalsvängas på riktigt är anslaget lätt och charmigt.
Framförallt är ”La La Land”
dock en ogenerad Los Angeles-hyllning och redan efter en kvart viskar jag för mig själv i biomörkret att ”jag måste dit igen”.
Och, här är jag nu – med det hypnotiska ledmotivet ”Mia & Sebastian's Theme” på hyrbilsstereon i den rosa dan-före-dan-skymningen på Santa Monica Boulevard.
Så igen:
God jul från La La Land.