”Jag pallar inte att leka Liam Gallagher längre”

Mando Diao om bråken, lögnerna och packade inspelningar

Markus Larsson

Det kan vara stökigt att spela rock i 20 år.

Mando Diao är inget undantag.

Flera såriga medlemsbyten, någon lättare form av gruppterapi, roliga och nödvändiga lögner, oväntade fyllesuccéer som belägrat Svensktoppen och inte minst Bubba Klubba står på notan.

– Men det håller inte att leka Liam Gallagher längre, säger sångaren Björn Dixgård.

Ta nu siffran 20 med en nypa salt.

Björn Dixgård har själv lite svårt att minnas när Mando Diao egentligen bildades.

– Är det 20 år sedan? Mando Jiao, med bokstaven ”j”, fanns nog redan 1997. Jag kom på det där namnet hemma hos en tjej jag hade i Värmland. Jag hade druckit hembränt och låg och fylledrömde. Vi var väl inne i en djup ungdomsperiod. Vi ville att allt skulle vara speciellt, därav namnet.

Sak samma när de började. Det är inte viktigt. Mando Diao har egentligen aldrig blickat bakåt. Men om debutskivan ”Bring ’em in” från 2002 var hormoner, piss och Oasis-vinäger från betongen i Borlänge blev fortsättningen med tiden något helt annat.

De fick en hit med new wave- och discopulserande ”Dance with somebody” 2009. Att skivan ”Give me fire” från samma år producerades av bröderna Salazar från The Latin Kings var egentligen simpel logik. Hiphop har alltid varit ett grundämne i attityden hos Mando Diao.

2012 tolkade bandet Gustaf Frödings dikter på skivan ”Infruset” och fick sin motsvarighet till ett rött hus med vita knutar och midsommarstång genom singeln ”Strövtåg i hembygden”, en lika stor svensk klassiker som Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Kents ”Utan dina andetag”. Och frågan är om gruppens ens själva fattade vad de sysslade med på synthiga science fiction-äventyret ”Aelita”, och under vissa av de mer plastpsykedeliska konserterna som följde.

Vid sidan av allt det hann även Björn Dixgård bli en folkkär sångare tack vare covers på Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” på ”Allsång på Skansen” och ”Don’t let me be misunderstood” i ”På spåret”, mest känd i Nina Simones och The Animals versioner.

Därför finns det en omvänd logik att Mando Diao återvänder till grundtonen, den primitiva och råa rocken på nya skivan ”Bang”. När gitarristen Jens Siverstedt och Björn Dixgård pratar om låtarna återkommer de hela tiden till riffen och den ursprungliga kicken när ett band går loss tillsammans. Få står i dag upp lika mycket för sina gitarrer.

Björn: Gitarrerna har alltid varit med oss. Vi stekte dem i några år med ”Infruset” och ”Aelita”. Men rätt som det är vill man hitta tillbaka till känslan när man var fem år och hörde Twisted Sister. Eller Sabbath, Zeppelin, Stones och Oasis. Då är det jävligt kul att omfamna det.

Jens: Vi får ofta höra att rocken och rockbanden är döda. Men bara den frågan har ju varit både levande och död i evigheter. Det känns ändå som att vi har lyckats hålla kicken i just gitarrer vid liv. Den här gången utgick vi inte från färdiga, akustiska demos. Det kunde i stället vara ett riff på fyra sekunder.

Bra rock och pop är ofta rätt dumt. Hur får man till den känslan i låtarna?
Björn: Vi hade uttrycket ”Bubba Klubba”. När det inte var ”Bubba Klubba” så sket vi i det. Kommer du ihåg ”Disneydags”?

Njaee.

Björn: Det fanns en figur som hette Bubba Klubba där. En stenåldersanka. Sådana beats och riff ville vi ha.

Jens: Bubba Klubba kunde inte prata. Han hade bara sin klubba. ”Duck tales” var det. Vi jobbade rätt mycket på att hålla det enkelt, hitta skavankarna och skita ner.

”Bang” låter, precis som mycket annat ni har gjort, som att Borlänge ligger i Louisiana.

Jens: När vi målade upp en bild av hur skivan skulle bli tänkte vi mycket på träsk. Albumet hade arbetsnamnet ”Swamp” länge. De är sjukt skickliga på att göra svängig rock i USA. På den här sidan av Atlanten fungerar det inte lika bra.

Björn: Det blir lätt The Commitments i den här delen av världen. Vi stekte faktiskt en låt som lät exakt som Commitments.

Jens: Det kan vara farligt att ge sig på soulmusik och gospel om man inte har arvet i sig. Otis Redding var ju inte bara en fantastisk sångare med ett bra band. Allt handlade var han kom ifrån. Han spelade ju för livet.

Björn, du nämnde att ni gjort en del skit i karriären. Vad har blivit mest skit?

Björn: ”Hurricane bar”, andra skivan. Jag hatar den. Det var så stressigt allting. Första skivan hade gått bra så skivbolaget ringde in en ”engineer” som hade jobbat med U2. Han hette Richard Rainey. Vi hyrde Jane Seymours slott som ligger i Bath. Ett fett stort slott. Radiohead spelade in ”Ok computer” där. Och bara det gjorde en nervös när man var ung. Rainey var en sån jävla torrboll och samtidigt väldigt Hitler-mässig. Det var ingen rolig inspelning. Vi ville göra en punkskiva men allt blev otroligt platt.

Vad var det Mando Diao förlorade och vad var det som tillkom när Gustaf Norén slutade 2015?

Björn: Vi förlorade en förbannat bra låtskrivare. Annars kan jag mest sakna vår stämsång. Vi har blivit lite mer som Metallica med åren. Gått i gruppterapi, eller gruppcoachning, för att kunna sätta upp lite ramar och regler. Jag och Gustaf kunde vara ruskigt chefiga. Man kan inte bara låta det regna och gömma stora schismer mellan stolarna. Till slut blir man så mycket ovänner att man inte kan umgås längre.

Jens: Jag kom in senare i gänget och märkte snabbt att det var en jäkla hierarki som hade upplösts. Om den hade fortsatt skulle den ha knäckt alla, på ett personligt plan. Det går inte att vara runthunsad år efter år och må bra. I dag har gruppen byggts om rent socialt. Om någon försöker köra med någon annan är det varningsflagg direkt. Man kan inte ha någon härskarkatt i bandet som bokstavligen sparkar på folk.

Var du och Gustaf vårdslösa?

Björn: Vi var vårdslösa mot alla och inte bara våra bandmedlemmar. Vi snackade skit om alla andra artister i hela Sverige. Men det fanns en styrka i det också som jag tror gick igenom. Det var bra för oss, i alla fall precis i början. Men i dag är jag less på det. Jag pallar inte att leka Liam Gallagher längre. Men det som är roligt med rocken är ju att allt egentligen är ett hittepå.

Hur mycket har ni ljugit i bandet genom åren?

Björn: En hel del. Vi ljög om att vi hade spelat in en skiva på Nordpolen, till exempel. Men det var inte så många som trodde på det. Jag har ljugit om en massa saker. Min fru påminde mig om en intervju i Café där jag påstod att jag köpte guld och sjalar för alla pengar.

Hur är det att ha en låt som ”Strövtåg i hembygden” i ryggen?

Björn: Jag tror inte att det går att göra om den. Vi var råpackade när vi spelade in den. Det var det sista vi gjorde till ”Infruset”. Klockan var fem på morgonen. Jag hade inte fattat vilken hit just den dikten av Gustaf Fröding var för äldre generationer. Jag såg bara texten i en samlingsvolym och fick en melodi i skallen. Det gick på tio minuter. Sedan spelade fyllona in låten och så blev det bra (skratt).

Vad ska det stå på era gravstenar?

Jens: Det får bli en gemensam Mando-grav.

Björn: ”Här vilar fyllona.”

BONUS

Mando Diao om...

... att överleva som rockband 2019
Jens: Det hade nog inte gått utan en publik utomlands. Tyskland och Spanien är exempelvis väldigt viktiga för oss. Personligen lever jag för att skriva nya låtar, den kreativiteten håller dig ung. Men man överlever genom att spela live och tjäna pengar.

... om att välja bort ”mammornas favoriter”.
Jens: Vi valde bort flera ballader från sessionerna. Vissa av dem är bättre än de som hamnade på skivan. Men vi ville ha en kort skiva med samma stämning rakt igenom. Det var nog våra mammors absoluta favoriter. De är fortfarande helt oförstående (skratt).

... en uppföljare till ”Infruset”.
Björn: Det är bra läge för det nu. Jag ska vara med i en föreställning som är baserad på den skivan i Malmö i maj. Det skulle passa med några nya låtar då, men det handlar inte om att göra en regelrätt uppföljare. Det skulle inte bli bra. Jag pratar nog mer om att växla tillbaka till svenska språket igen.