Josefine

Hon är programledare och sångerska.

Men Josefine Sundström väljer en gitarr, Norrland, New York, balettskor och hundvalpar för att visa vem hon är.

På Pulsredaktionen har varje arbetare någon form av dekoration vid sin arbetsplats. Någon har en bild på när de träffade Springsteen ( Per), någon annan har ett grattiskort från sin mamma ( Tobias) och en annan har en Iron Maiden-poster.

Sen finns det en som har en fyrfärgsbild på Josefine Sundström.

Är du kär i henne? frågade jag honom som satt upp bilden, honom som vi i fortsättningen kallar för ”Klas”.

- Nej, men jag skulle kunna bli det så här snabbt, svarade han och knäppte med fingrarna så att jag skulle förstå precis hur snabbt han menade.

När Josefin konfronteras med detta så blir hon blossande röd i ansiktet.

- Oj! Jag fattar nivån... Jag blir så generad när jag hör sånt där, säger hon och antar en än rödare ton.

När ”Klas” sedan tittade på bilderna så fastnade han för den där hon gosar med hundvalparna.

- O guuuuuud vad söt... sa han.

Mmm, jag vet.

- ...hon är, avslutade han.

Hon?!

- Jaja... hundarna är väl också ganska söta, förklarade han vidare.

Det finns en anledning till att ”Klas” nämns i den här texten. Två anledningar faktiskt.

Den ena är att det var han som pratade sex med Josefine i Puls för ett tag sedan. Det kommer vi tillbaka till.

Den andra anledningen är att han är en av alla dem som tycker hon är fantastiskt vacker. Och det resonemanget tar sin början här.

Du är vacker?

- Ja, jag är nöjd. Men ”vacker”, nja. Det är ett så stort ord.

Sex bokstäver.

- Jaha. Okej. Men okej då. Men nu känner jag lite så här: Jag får beundrarbrev. Men jag kan inte ta det på allvar. Hallå! Jag sitter en timme i sminket, så skulle de se mig i verkligheten så skulle de bli jättebesvikna.

Mmmm, just det...

- Eller... jag hoppas att de inte skulle bli det såklart. Men "Voxpop" är ett väldigt glammigt program. Jag är ingen "piffig" tjej. Men i glammiga sammanhang så ska jag se glammig ut.

Det stämmer. Under plåtningen så vägrade hon att fotas i profil när hon hade balettskorna på sig. Och fotografen försökte med "snälla" och "det blir skitbra". Men det var tvärnit.

- Ja, men det var bara när jag hade balettskorna på mig, kom ihåg det, säger hon.

- Annars är jag inte sån.

Men det finns andra

sammanhang då hon tvärvägrat. För ett och ett halvt år sen var gruppen Ai aktuella för en plåtning i ett magasin som "riktar sig till män". Slitz. Alla i gruppen blev tillfrågade. Tre ställde upp. Josefine var inte en av dem.

Du blev tillfrågad.

- Ja. Men jag sa nej. Med tårar i ögonen till och med. Jag har ingenting emot tidningar som till exempel Café. Jag har inget emot de människor som jobbar där. Men. Jag förstår inte varför de inte kan ha vanliga kläder på sig och vara snygga och vackra som de är. Om jag vill vara med i en sån här tidning så vill jag vara snyggt sminkad, ha snygga kläder, allting. Men inte sälja min kropp som jag kände att det var frågan om.

Ett nej var tydligen inte ett nej i tidningens ögon och ett försök till övertalning inleddes.

- När jag kom dit så visade de bilder på tjejer i stringtrosor på alla fyra och ville att jag skulle förklara vad jag tyckte var okej. Och då kände jag bara att "Den här nivån är för låg för att ens försöka..."

De andra resonerade annorlunda.

- Ja, men de blev väldigt snygga. Det var okej, men inte för mig.

- Men det skulle vara kul att ha bilder på sig själv när man är så där snygg. Men inte att halva svenska folket har det också. Men jag har det gärna själva. Man kan ta hem en fotograf som kan plåta mig hemma, för min egen skull.

Fotografen är välkommen hem till dig?

- Ja, verkligen. Han får gärna fota om jag får negativen, säger hon och skrattar.

Josefines forna grupp Ai är inte stendöd. Lagd på is, kanske. Men inte död. De säljer fortfarande skivor.

I Japan.

Och det är ungefär så mycket som hon har att göra med gruppen just nu.

- Jag vill inte jobba med Ai, de andra kanske tycker annorlunda. Men just nu känner jag att det inte är min grej, kommenterar hon Melodifestivalens nästjumboband.

Men de säljer skivor.

I Japan.

Och Tokyo är en av de städer som Josefine har som favoritmål. Hon har varit där två gånger. En gång i egenskap av balettdansare. En annan gång var det med Ai.

Inför den här hårdlanseringen som vi läste om.

- Mmmm. Precis. Det gick bra. Några siffror vet jag inte. Men vi säljer fortfarande. Nu är vi med på en samling med en remix på en gammal låt.

Så du får pengar så du klarar dig?

- Nej. Man måste sälja miljoner för att få det. Och sen är vi fem som delar på det så... Vi var ute efter att ha kul och det hade vi. Jag var även där med baletten. Och då åkte vi ut på landsbygden. Det var kul; Japaner är inte så där civiliserade som man tror.

??!

- Men dom är inte det! Man tror att det ska vara datorer och tv-spel och så där. På vissa ställen i Tokyo så är de jätteciviliserade. Men på landsbygden var de inte det. De hade inte sett en blond människa innan jag kom dit. De kände på mitt hår och så där.

Så här långt i intervjun

har vi klarat av tre av de fem saker hon föreslog. Norrland och New York skulle symbolisera hennes idoga resande. Balettskorna har vi tangerat. Hundarna sparar vi ett tag och går direkt på gitarren.

Gitarren vill hon ha med på grund av att hon gärna vill lära sig spela just det. Hon spelar piano. Inte gitarr. Och detta val hon gjorde för länge sedan med hjälp av sin mor lider hon av än i dag.

- Jag komponerar musik. Och då hade jag gärna kunnat spela gitarr i stället.

Men hon kan spela gitarr. "Två ackord", påstod hon när vi talades vid inför intervjun. Men när hon stod där med den inlånade guran hade antalet krympt till ett ackord. Och det tog hon om och om igen.

- Jag ångrar att jag inte sa en mer viss typ av gitarr. Det blev så "på" på en gång. Det här känns som steg sju i gitarrkunskap.

Vi hade en akustisk gitarr, men den hade någon slagit sönder...

- Jaha, det är nog mer steg tio - när man slår sönder, säger hon.

För att gå mer på djupet på gitarren hade jag förberett ett litet prov: Elva musiker. Fyra som inte var gitarrister. Men där var det tvärnit.

- Jag gjorde det här med en före detta kollega till dig nämligen. Jörgen någonting hette han. Och sen dess har jag sagt att jag aldrig kommer att göra såna här tester. Han drog upp artister från 1983 och jag hade ingen aning.

Snälla. Jag har jobbat stenhårt med det här...

- Ställ frågan, men jag ska inte svara. Frågesport blir det inte. Jag lovar.

Var han taskig mot dig, Jörgen?

- Ja, jag tycker det. Du kan skriva att jag totalvägrade.

Hon är tyst en stund och sedan skrattar hon och berättar vidare.

- Sen när jag gjorde en intervju med honom andra gången så sa han "jävlar vad du har blivit tuff och hård". Och jag svarade att "ja, man lär sig väl av sina misstag."

Mer gitarr än så blir det inte. Och inte en blick på mitt popquiz. För att inte tala om hundtestet.

Förbannade Jörgen.

Från en journalist till

en annan. ”Klas”. Som tog henne på Pulsen. Frågor om sex och sånt. Och där fanns det saker man ville veta. Hennes svar på frågan "Vad är det konstigaste stället du har haft sex på?"

Då sa du nåt kul som jag undrar vad du menade...

- Att jag inte tyckte att något ställe var konstigt? Var det det jag sa?

Öhumm. Nej.

- Okej. vad var det då? frågar hon och fnittrar alldeles för mycket för att det ska kännas stabilt.

Du sa att du kunde - citat - "ladda upp var som helst" - slut citat.

- Ja men, det förstår väl vem som helst med någorlunda intelligens.

Jag är inte säker på att jag förstår...

Och då blir det VM i överslagshandling. Servetten viks ihop. Mobilen tas upp och hon börjar hysteriskt trycka på alla knappar samtidigt.

- Jag gillar inte sex.

?

- Jag gillar inte att prata om sex, säger hon. Sen trycker hon mer på mobilen. Lägger ifrån sig den. Tar upp servetten. Viker den än mer. Lägger ifrån sig den. Och sedan säger hon:

- Oj, vad tiden går. Nu är det slut.

Lägligt...

- Ja, jag har ju ingen skivbolagsrepresentant som kommer instormande och bryter intervjun. Så jag får sköta det själv.

arkiv Josefine

Josefine listar