Svensk humor doftar av ångest och vemod

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skrattet fastnar i halsen.

Svensk underhållning talar gärna allvar. Som Killinggängets melankoliska "Fyra nyanser av brunt". Revyn "Fritt fall". Galenskaparnas knutna vänsternäve från scen.

Svensk humor doftar ångest och vemod.

Jag såg Ulla Skoog och Tomas von Brömssen på scen i "Fritt fall" i Göteborg. De kallar föreställningen för en revy, och visst har den sångnummer och roliga sketcher. Men den liknar inte alls den vanliga sortens nummerrevy. I stället tänkte jag flera gånger på Jonas Gardell och hans scenshower med tvära vändningar från gapflabb till dödligt allvar. En örfil mitt i fnisset.

Inte för att Skoog och von Brömssen och Gardell härmar varandra. Men de kommer från samma håll, från samma lust att inte bara få publiken att skratta utan att få den att tänka.

Ainbusk Singers balanserar också på den linan. En sketch, en rolig monolog - och så en medmänsklig sång om att vi ska ta hand om varandra.

Har andra länder ett lika starkt inslag av uppfostrande underhållning?

Som ett dåligt samvete över att ha för roligt.

På lördag är det stockholmspremiär för "Kasinofeber", det senaste från Claes Eriksson och Galenskaparna/After Shave. Också den föreställningen blandar sånger och sketcher som en revy, men mest är det en sammanhållen musikal kring ett sjukhus. De kommunala politikerna har sålt sjukhuset till affärsmän, precis som ute i riktiga världen, och affärsmännen har stängt vården eftersom de tjänar för lite pengar på den och patienter är för dyra.

Det kanske är mer lönsamt att förvandla huset till kasino?

Föreställningen hade premiär för ett par år sedan när politikerna trodde att statens spelhålor skulle gå med vinst.

Om vi levde på 1970-talet hade "Kasinofeber" gjorts av Nationalteatern eller Fria Pro. Föreställningen är samma sorts ilskna korsning av sångnummer och politik.

En bra bit från Galenskaparnas gamla revynummer "Säng, säng, säng".

När Killinggänget gjorde "I manegen" eller "Nilecity 105,6" var det skämt om rockbasister eller brandchefer i kilt. Kittlade skrattmusklerna med en fjäder.

"Fyra nyanser av brunt" känns mer som att de pillar omkring i ett öppet sår med en yxa.

Allt det här är bra. Det är klokt. Alla vill väl och gör säkert nytta för den allmänna mentala hälsan.

Underhållning som vill få oss att koppla på istället för att koppla av.

Men det känns som en mycket svensk gren. Att oroa genom att roa.

I Sverige ska det göra ont att skratta.

Peter Biskind, som skrev den avslöjande kul "Easy riders, raging bulls", tar sig an bolaget Miramax och festivalen i Sundance i den fascinerande "Down and dirty pictures". Omistlig läsning för filmvänner.

På fredag kommer "Lost in translation" på bio. Se den. Och om den inte visas på en bio nära dig, så finns Sofia Coppolas mästerverk med Bill Murray på amerikansk dvd.

Orsaker till extas

helskärm

Jens Peterson jens.peterson@aftonbladet.se