Pandemin dödade biograferna: ”Det är rätt nedslående”

Per Bjurman

helskärm

NEW YORK. Film ska ses på bio, säger dom.

Men frågan är hur länge det finns några biografer att gå på.

Här i New York känns det dessvärre som att hela konceptet håller på att dö.

Det slår mig när jag en svinkall eftermiddag hastar in på AMC-biografen i Kips Bay på andra avenyn – ett av Manhattans mest prominenta biopalats – för att se ”The Matrix resurrections”.

Salongen är nästan helt tom och så kan det förstås vara på eftermiddagar, men sällan när så stora filmer just gått upp och vad värre är: Det finns hur mycket biljetter som helst kvar även till de sena föreställningarna.

Den upptäckten bekräftar ett påstående som idisslats frekvent i media på senare tid. Under det dryga år biograferna på många platser, bland annat här i New York, tvingades hålla pandemi-stängt hann människor vänja sig vid att se även de färskaste storfilmerna streamade hemma i soffan – och de har inte återvänt till salongerna nu när den som tagit sitt vaccin och bär munskydd släpps in igen.

Det är rätt nedslående. New Yorks status som magisk filmstad kommer sig ju inte bara av att varenda kvarter har en utstuderat ”filmisk” framtoning och att tiotusentals klassiska scener därför spelats in på de här gatorna och avenyerna – biografen har alltid varit en älskad institution i stan, omhuldad av innevånare med extraordinär passion för ett medium som till del dessutom formats av mästerregissörer som kommer härifrån och genom egna skildringar i högsta grad bidragit till att mytifiera den new yorkska bioupplevelsen.

Men nuförtiden ringlar inga köer utanför teatrarna ens på söndagar, en veckodag då man brukade få kämpa för att komma över biljetter och sedan satt i fullpackade salonger och njöt av exalterande, livfulla happenings.

Fast jag får erkänna att även jag är medskyldig till utvecklingen. Från att ha varit en som kunde hålla emfatiska anföranden om värdet av sitta långt fram i biomörkret och liksom bli omsvept av den väldiga duken avnjuter även jag numer flertalet filmer hemma i vardagsrummet.

Inte på telefonen, där går ändå något slags gräns, men med padda eller laptop är det rätt angenämt. Inga idioter sitter i närheten och pladdrar och jag slipper den kväljande stanken av popcorn – och på rygg i soffan känns även laptop-skärmen rätt mäktig.

Just ”Matrix”-filmen hade det i och för sig inte spelat någon roll om de visat genom ett nyckelhål eller över hela himlavalvet, den är en provocerande besvikelse och det finns en konversation att ha även om varför Hollywood inte längre gör filmer värda att gå och se, men tendensen är, rent generellt, otvetydig: Ridån håller på att gå ner på biograferna – för gott.

ORSAKER TILL EXTAS

•Tender bar (Film)

– En rätt hygglig feelgood-pjäs, utmärkt att klippa hemma i soffan…

•Mark Seal – Leave the gun, take the cannoli (Bok)

– Historien är om hur ”Gudfadern” blev gjord är ett drama av nästan samma kaliber som själva filmen.

•The Ronettes – By my baby (Tidernas mest perfekta poplåt)

– So long, Ronnie Spector. Tack för allt!