Något stort att älska är på gång
Jag går omkring bland fina, hoppfulla men ännu lätt stukade socialdemokrater på 1 maj och lyssnar på Veronica Maggios eminenta popskiva ”Satan i gatan” och undrar när jag ska få älska igen.
Snart. Alltid snart.
Förr gick jag 1 maj-tåg varje år, från Medborgarplatsen till Kungsträdgården, vänsterns tåg alltså, oftast med Bjurman, vi klädde oss fint i kostym på arbetarnas stora dag och avslutade med en bättre middag på Café Opera; vi var ostronvänster innan uttrycket ens fanns.
Det var tider, det var när nutiden sjöng. Och varje vecka kom en ny popsingel som jag älskade som jag aldrig älskat en popsingel förr.
Det var så lätt att älska.
Sedan dess har jag dragit mig ett snäpp mot höger. Mao, Marx och Myrdal är inte mina män längre. Om de nu någonsin var det, egentligen. Jag har nog alltid varit sosse, egentligen. Hårdvänster var den tidens anda och rätta accessoar; 90-talet var som 70-talet fast klädd i jacka från Duffer of St. George, japanska jeans och skor från Clarks. (Ja, jag talar om chickklicken, inte om fabriksgolvet på Electrolux, där jag för övrigt bara praoat, aldrig arbetat.)
Sedan försvann socialismen och bara modefetischen blev kvar. Men 10-talet är på väg att reagera mot 00-talets egocentriska högerstorm, jag tycker att det är på väg att ljusna, Håkan Juholt är lovande. Vi, folket, låter inte makten trampa på våra sämre bemedlade systrar och bröder hur länge som helst. Inga enfaldiga jättebloggar eller färgglada underhållningsprogram i världen kan i det långa loppet droga ner massan. Modern socialism med grön liberalism är framtidens sång. Det kommer att komma en ny politisk tid att älska.
Gäller det även popsångerna? Popartisterna?
Jag har svårare att älska numer. Det är mer ett satans ”gillande”. Jag ”tycker om”. ”Uppskattar”. Jag rent av ”imponeras”. Kanske har jag hört för mycket. Kanske är det sant att det man lyssnar på som barn är det som man sedan alltid älskar. Stagnation, är ett annat ord för samma fenomen. Och det är ju bara att titta på alla AC/DC- och Bruce Springsteen-fans, de släpper inte en enda nykomlingsjävel över bron.
Jag har inte älskat en ny svensk popartist sedan Håkan Hellström dök upp. Han kom 2000, några år innan 90-talet slutade (årtionden pågår som bekant en rejäl bit efter själva siffran). Men jag har varit hastigt förälskad eller tyckt om massvis: Florence Valentin, Oskar Linnros, Annika Norlin, Hästpojken, Anna Järvinen och minst 20 till.
Nu är jag tokig i Veronica Maggio. Det var jag redan 2006 när vi bjöd in henne att spela i ”Studio Virtanen” på TV8 och när jag producerade ”Studio Belinda Olsson” 2008 lirade hon ”Måndagsbarn”. Jag nämner detta helt och hållet för att berätta att jag fattar när inga andra fattar. I detta fall att Maggio är vår nya Lill Lindfors.
Nya ”Satan i gatan” är fenomenal pop tillverkad tillsammans med främst Christian Waltz och ibland Markus Krunegård. Jag har lyssnat på den säkert 40 gånger. Jag tycker så mycket om den. Men jag älskar den inte. Det oroar mig. Är hjärtat dött?
Nej. Jag tror, jag måste tro, alla måste tro, att precis som med hoppet om en ny solidarisk politisk tid så kommer det en dag, alldeles strax, i morgon, att komma något så starkt och stort att det inte går att undvika att älska.