Förälskad i Rom – fast bara vyn
Tillbringar 40 timmar i Rom.
Sen infinner sig frågan.
Varför gick vi med i EU?
Missförstå mig rätt.
Italiens huvudstad är vacker som en tavla.
Särskilt så här i höstsolens mjuka sken.
Men resten – herregud.
Det börjar direkt vid landning efter 15 timmar långa flygresan från Los Angeles.
Al Italia har slarvat bort väskan. Den ointresserade kvinnan i grön uniform som tar emot anmälan har inte en aning om var den kan vara.
Med bara handbagage bestående av dator och ett presspass till Roms filmfestival ger hon mig en genomskinlig påse med en mininecessär och en vit t-shirt, passande en bebis.
På hotellet lovar personalen att ligga på Al Italia och ger mig samtidigt ett sauna-varmt rum. När jag undrar var man skruvar ner temperaturen får jag beskedet att det inte går.
Om jag inte vill sova i 29 gradars värme kan jag ”ju bara öppna fönstret”.
När jag påpekar att det inte verkar särskilt ekonomiskt fimpar portiern irriterat sin cigarett.
– Varför bryr du dig? Det ingår ju i rumspriset.
Samma kväll kommer hotellet med ett lugnande besked. Väskan är funnen.
Leverans ska ske under natten.
På morgonen känns personalen inte alls vid uppgifterna. Inga sådana besked har minsann getts.
Jag byter som planerat hotell. Incheckning är utlovad från kl 14.
Klockan 16.15 är vi fortfarande sex personer som väntar på att rummen ska bli klara.
De fyra receptionisterna bakom disken slår ut med händerna och säger att vi ska ha tålamod.
Dödar tid med att ringa Al Italia. Får beskedet att väskan är i London och att den ska levereras inom 24 timmar.
Efter hård ordväxling om varför det ska ta 24 timmar att flyga en sträcka som normalt tar två lovar de att leverera väskan innan dagen är över.
Sen säger mannen i andra änden:
– Dagen är inte över förrän 23.
På kvällen övertalas jag att följa med på den Louis Vuitton-sponsrade filmtillställningen. Behöver jag tillägga att jag i mina sunkiga flygkläder och H&M-scarfs står ut som en leverfläck på en albino?
Innan den efterföljande middagen ringer jag hotellet. Klockan är 23.05. Ingen väska. Ringer Al Italia. Väskan ska levereras under natten, kanske på morgonen.
Men löftet innan dagens slut, då?
Svaret blir en lång harang på italienska:
– Det har vi aldrig lovat.
Återvänder besegrad till hotellet. Där är det strömavbrott.
När elen till slut återvänder är internet utslaget, precis som hotellets kabel-tv och telefoner.
Sysslolös har receptionisten gått ut på via de Ripetta för att röka.
– You know, säger han medlidsamt mellan halsblossen.
– It’s Italy.
Vår brodernation i EU, tänker jag.
Ringer flygbolaget igen. Får en telefonist i andra änden.
– No line, säger hon.
Vad betyder det?
– Stängt.
Sa jag att jag flög med Al Italia?