Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Jag längtar mig sjuk efter A mighty world

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-21

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av årets mest efterlängtade filmpremiärer.

Nej, inte ”Matrix reloaded”– den lär göra många besvikna – men ”A mighty wind”.

I väntan på den får soundtracket duga.

”A mighty wind” är Spinal Tap-gängets fejkdokumentär om folkmusikrörelsen. Med tanke på vad de tidigare gjort om rockband (”This is Spinal Tap”), musikaler (”Waiting for Guffman”) och hundutställningar (”Best in show”) når förväntningarna till Jupiter.

Jag njuter av soundtracket så länge. 17 låtar med påhittade grupper som The Folksmen, Mitch & Mickey och The New Main Street Singers.

Filmen handlar om en minneskonsert i New York. Det är försynta parodier. Humorn är som en fläkt av vermouth i en dry martini.

På cd:n finns, som aptitretare för oss som längtar sjukligt efter filmen, en video med Mitch & Mickey (Eugen Levy och Catherine O’Hara) när de sjunger ”When you’re next to me”.

Plattan är producerad av T Bone Burnett, som kan den här sortens musik och höll ihop soundtracket till ”O brother, where art thou?”. En del är töntigt, en del som på riktigt och Folksmens tolkning av Rolling Stones ”Start me up” är oemotståndligt fånig.

När vi ändå är inne på en tidsresa till 1960-talet, visvågen och folkmusik finns några färska svenska cd.

Tommy Körberg summerar sin karriär på ”Gränslös”, en dubbel-cd som går från ”Somebodys taken Maria away” och ”Judy min vän” till ”Chess” på svenska och nyinspelade ”Nature boy” som blev känd i ”Moulin rouge”.

Det inleds med Körbergs Birger Sjöberg-tolkningar, som säkert folksångarna i ”A mighty wind” hade nickat uppskattande åt.

Här finns ”Ack Värmeland du sköna”, Brel och Nils Ferlin. Det hålls samman av Körbergs personlighet och genomgående snygga arr. Man påminns om gamla juveler, som när Körberg och Bengt Hallberg 1976 gör Olle Adolphsons hjärtkrossande vackra ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Även Körbergs då-och-då-turnékamrat Kalle Moraeus har gett ut en ny cd, ”Bitå” med bandet Hej Kalle. Det är en hejvild mix från snyftande fäbodfela till folkfunk, ”Hawaiian war chant” och opera.

Den sortens humörsvängningar fungerar bättre på scen. På cd njuter jag mest av de stilla känslostarka melodierna, som den väna sången i ”Vi har dansat” och den vackra instrumentala ”Koppången”.

Povel Ramel blandar humor i sina mästerliga melodier. ”Ramelodia lusticana” är en upptagning från konserter i Göteborg, där Povel framträder med symfoniorkester och sångarna Amanda. Många sådana där ”musikaliska” skämt som chalmerister gillar, som att väva ihop Ramel och Hugo Alfvén. Men vackert och välspelat och vänligt charmigt knas.

Steget mellan påhittade konserter och riktiga är inte så långt.

Och bäst av allt är att man kan gå leende därifrån.

Jens Peterson