Kent - blev det nya Ulf Lundell
Fredrik Virtanen om en butter 20-åring
Hur långt man än har kommit, är det ännu längre kvar. Många har sagt så. Bland annat Kent – Ulf Lundells buttra efterföljare i den svenska rockhistorien.
Kent, rockbandet från Eskilstuna som doftar läder, korv, bensin, elektricitet och motljus, fyllde 20 år som albumartister i går och jag unnade mig att lyssna på den ettriga socialistpamfletten ”La belle époque” - en av Kents största stunder ihop med ”Jag vill inte vara rädd”, ”Columbus” och ”Mannen i nån jävla vit hatt” - där Jocke Berg sjunger om ”rejvkommissionen” och det finns, slog det mig, rimligtvis ingen som vet vad Rejvkommissionen var för något, ingen som inte var med då det begav sig, på 90-talet, i Stockholm, då länspolisens antiknarkprojekt blev så symbolisk i slaget mellan den indiekåta ungdomskulturen och den tröga, repressiva makten som ville använda ungdomliga ord men valde att stava rave som rave stavades i etablissemangets huvudorgan Dagens Nyheter, rejv.
90-talet.
Jag antar att när jag skriver 90-talet på det här viset så låter det för alla födda efter 1980 som när någon som jag på 90-talet skrev om 70-talet, som om 90-talet bara bestod av svartklädda nyproggare på extacy på samma vis som 70-talet var en specifik haschrökande, grön och jävligt avslappnad skjorta och inget mer än så, och att allting, precis allting, var annorlunda, att det var en isolerad epok.
Jag kan inte uttala mig om 70- talet för då bar jag blöjor men 90-talet var - verkligen - ungefär som nu, 2015, och min gissning därmed är att 70-talet var ungefär som 90-talet också och alla som lyssnat på Frank Sinatra eller Elvis Presley vet att 50-talet var ungefär som Blur eller Oasis på 90-talet så vad har hänt, egentligen?
Ett nytt mode är inte en ny sång.
En ny app är inte en ny tid.
En groupie då var något annat än en groupie nu men i övrigt simmar vi runt i samma kommersiella sörja som Kent sjungit om i 20 år.
Kent tog över på 90-talet och blev landets nya Ulf Lundell. Utan Lundells humor måhända men med allt annat: träffsäker samhällsanalys, ångest, ett ständigt perspektiv från småfolket, ångest, hatet mot mediesamhället, ångest, och slagkraftiga fraser till enkla stora melodier. Och ångest.
Likheterna mellan Ulf och Kent skulle ingen av dem begripa eller vilja kännas vid, snarare ta avstånd ifrån, och på ytan är de måhända olika men det räcker med att bara skrapa fram deras tredje hudlager för att se att de är lika lika som 70-talet och 90-talet var lika.
Det byts instrument, jeans blir läder, lockigt hår blir kort hår, en Facit-skrivmaskin blir Twitter, men på det stora hela var det längesedan vi hade en revolution.
Livet pågår ständigt i mulen stress och det har alltid både Lundell och Kent sjungit om, de vadar i medelklassens ursvenskt primitiva pizzeriatillvaro trots majestätiska ansatser och de avskyr det sannolikt själva. Ångest. Så blev de också populära, så blev de också störst. På den andra, mindre politiska och vänligare sidan av svensk mansrock 1975-2015 så sjöng den nya Eldkvarn - Håkan Hellström - om kärlek, resor och fiske men aldrig om politik och vilka som vann är en smaksak men just i dag lyfter jag på min vita jävla hatt för Kent, 20 år.
Ni har varit ett soundtrack till allas våra liv. Ni lyckades, ni lyckades stanna kvar.
Veckans ...
BABE. Joel Alme. Inte bara dialekten påminner om en Håkan Hellström som bosatt sig på västkusten (den amerikanska, på 70-talet) med en stråksektion, ett piano och några flöjtar. Det är mer än så. Det är storheten i texterna, i musikaliteten. ”Flyktligan” är årets svenska popalbum hittills. Bara en hit saknas.
POLARVINNARE. Emmylou Harris, polarprisvinnande kitt mellan country och rock. Alla älskar Emmylou. Jag i alla fall.
TV-BÄST. Suveräna Sissela Benn (”Filippa Bark”) var årets stora stjärna i Melodifestivalen. Dålig stämning är inte det sämsta.
HYRFILM. ”The skeleton twins”. Underskattad mörk komik med Kristen Wiig och Bill Hader. Älskar den här 
-filmen. Så kan det vara ibland.
INDIEALBUM. ”Tänk, nyss var här så trevligt”, Conny Nimmersjö. Bob Hund-gitarristen svaga och gnälliga röst är påfrestande, men den genomgående intelligensen och den syrliga hjärtligheten i albumets människokritik gör rösten lika passande som Justin Biebers på en Finlandsbåt. Inget Bob Hund-fan blir besviket, garanterat.
Fråga Fredrik
Söte jesus vilken toppkrönika! Verkligen heja heja. Infantiliseringen som ”Let’s dance” är ett exempel på är i mitt tycke ett verkligt, reellt samhällsproblem och inget man kan eller bör vifta undan med ett det-är-bara-underhållning. Att kritisera program som dessa är förvisso att slå in vidöppna dörrar, till och med producenterna av detsamma skulle utbrista ”javisst är det så”. Men, som jag uppfattar det, den genuina ilskan i dina rader bär med sig ett stilla hopp. Kanske får vi i framtiden läsa att ”det började med en krönika av Virtanen”. Så, lägg inte tillbaka knivarna i lådan. Slipa dem. Och fortsätt dissekera. Pretty please with sugar on the top.
/J
Svar: I don’t want to change the world, I’m not looking for a new England, I’m just looking for another girl.