Beyoncé står upp för mänskligheten
Kristin Lundell med sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Jimmie Åkesson ville inte kalla sig för feminist i SVT:s valprogram.
Det är mer än okej med oss.
Vi har Beyoncé.
Det kanske verkar som ett litet steg men när Beyoncé under söndagens MTV-gala i Kalifornien uppträdde framför texten ”Feminist” i lysande versaler var det ett gigantiskt kliv. Alla som någon gång försökt få ett intressant svar från en superstjärna vet att det är nästan omöjligt.
I bästa fall vågar de slå fast att rosor är röda och violer är blå.
Oftast gör de inte det.
För åsikter är politik och politik är ekonomi. Det gäller att inte trampa någon på tårna.
Så när en av världens mäktigaste popartister från scen förkunnar definitionen av feminist som ”någon som tror på social, politisk och ekonomisk jämställdhet mellan könen” och sedan låter kameran pumpa ut bilder på den lysande skylten är det som om klockorna stannar. Eller som om de åtminstone ställs om till rätt tid.
Det är ett mäktigt ögonblick.
Lika mäktigt verkar det ha varit att ha sett Kate Bush som i veckan gjorde sina första framträdanden på 35 år.
Bushs tjugotvå spelningar på Hammermisth Apollo i London sålde slut på en kvart och efter tisdagens premiär var kritikerna i extas. Till och med The Independents Andy Gill som i en artikel inför hade förutspått att det inte skulle bli så mycket dans på scen eftersom det ”helt enkelt är missklädsamt för en kvinna att studsa runt efter en viss ålder”.
Det är en åsikt som annars brukar förfölja Madonna. Ingen kvinnlig artist kan tydligen komma undan ödet att bli sin ålder först och sitt yrke sedan.
Saker kan tydligen aldrig förändras utan en envis kamp.
I höst är det förhoppningsvis premiär för filmen ”Suffragette” där Meryl Streep, Helena Bonham-Carter och Carey Mulligan har huvudrollerna.
Filmen går upp på engelska biografer i mitten av januari men förväntas ha smygpremiär på någon av höstens filmfestivaler.
”Suffragette”, som är den första film som fått tillåtelse att spela in i Houses of Parliament, handlar om den militanta kvinnorättsrörelsen som gjorde Storbritanniens gator osäkra omkring det förra sekelskiftet.
Meryl Streep spelar Emmeline Pankhurst – rörelsens frontkvinna som av tidskriften Time har utnämnts till en av 1900-talets viktigaste människor. Hon stred hela sitt liv för kvinnlig rösträtt men skulle aldrig få vara med om den själv. Pankhurst dog 1928 – samma år som det brittiska parlamentet gav landets kvinnor rätt att rösta.
Eller gav och gav. Det var givetvis inget som gavs.
Det kämpades för.
Bröts lagar för och nöttes fängelsebänkar för.
Det enda som oroar mig med ”Suffragette” är att manus skrivits av Abi Morgan som stod bakom Thatcher-pekoralen ”The iron lady”. Det får inte bli en repris på det.
I sommar kom de första bilderna från filminspelningen och på en nätsida dök följande kommentar genast upp: ”Detta kommer bli den sämsta filmen någonsin. En hel film tillägnad till att lyssna på en grupp kvinnor som gnäller.”
En grupp kvinnor som gnäller. Så som feminister alltid brukar beskrivas.
Jag tycker att det låter oerhört lockande.
Lundells logaritm: Polarpriset
1. Prisets wow-faktor har varit närmast obefintligt genom åren. Snarare musikbranschens svar på guldklocka. Rockman efter rockman, den enda som inte varit kronologiskt avbockad på listan är Björk.
2. Prisets politiska ställningstagande har också varit blygsamt. Åtminstone fram till i år då drottningen och prinsessan Madeleine uteblev från galan eftersom Chuck Berry är dömd för trafficking.
3. Galaunderhållningen brukar sällan bjuda på några större skrällar. Undantaget är givetvis First Aid Kits tolkning av Patti Smiths ”Dancing barefoot” som fortfarande ger rys av välbehag.