Tacka Dr Feelgood för succén, Gessle
Punken räddade popmusiken på 70-talet.
Men den hade troligen aldrig slagit så stort om det inte vore för pubrocken.
Så det är fler än Per Gessle som bör skicka en tacksamhetens tanke till Dr Feelgood.
Det tidiga 70-talet i England var som bekant ingen rakt igenom mörk period för rockmusiken. Men där glamscenen erbjöd strimmor av hopp i form av Bowie och T.Rex handlade oroväckande mycket om hopplöst pompös och kvävande pretentiös hårdrock och symfonirock.
Vid sidan av allt det fanns det emellertid också ett gäng band som liksom bara hade fortsatt att spela och älska den sorts basic rock’n’roll, blues och r’n’b som de hittat till inte minst via Rolling Stones första plattor på 60-talet.
Dr Feelgood var ett kompisgäng från Canvey Island, några mil öster om London. En bedagad badort präglad av oljeindustrin och belägen på en ö under havsnivå, vilket troligen satte viss prägel på invånarnas självbild.
Och på den musik som Dr Feelgood spelade. Kvartetten var så långt från poser och pretentioner man kunde komma, rock’n’roll från puben i solkig kavaj och med minst åtta öl innanför västen. Allt byggde på gitarristen Wilko Johnsons popeffektiva låtar och vildögda scenrusningar i kontrast till sångaren Lee Brilleauxs intensiva närvaro.
När bandet flyttade in till London insåg de att de var en del av en scen, med band som Brinsley Schwartz och Ducks Deluxe, som snart kom att kallas pubrock och hade sina heydays under åren 1974–77, då Dr Feelgood fick upp flera singlar på listorna.
I dagarna släpps ”Oil City confidential” på dvd, filmaren Julien Temples lika välgjorda som rörande dokumentär om Dr Feelgood. Den är den sista i en trilogi om 70-talets brittiska rock, som i övrigt består av Sex Pistols-sagan ”The filth and the fury”och ”The future is unwritten”, filmen om Joe Strummer.
Gissningsvis ville Temple göra den för att visa att punken inte drog i?gång revolutionen själv, att Dr Feelgood och andra pubband under några år beredde väg och värmde upp klubbpubliken för mer primitiva uttryck.
Gessle då?
Jo, han satt hemma i Harplinge och diggade Dr Feelgoods debutalbum ”Down by the jetty”.
Inte minst kände han att låt nummer fyra på sida ett borde kunna bli ett tufft namn på ett band.
Så vem vet, utan Wilko Johnson hade kanske världen aldrig fått något Roxette.