Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Maurits, Moritz

Nej, jag ångrar ingenting

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Säger som piaf  Fredrik Virtanen har levt dekadent, men ångrar liksom Edith Piafs ingenting. Foto: Arkivbild

Dekadens, dekadens.

Det fanns nyårsdagar då jag kom hem klockan sju.

I går väcktes jag klockan sju, av ett ­magiskt litet ord.

– Paa-paaaa.

Fredrik Virtanen.

Nyår och som vanligt tänker man på året som gick, ja på hela livet.  Lyckor, smuts, synder, glädje, dumheter, flickvänner, roligheter, vänner, bloggroupies, romanser,  knullisar, kärlekar, iditiotier, galenskaper, festivaler, kukigheter.

Misdemeanours, misgivings, misfortunes and miss… whatever-her-name-was, för att citera en Hothouse Flowers-låt från länge sedan.

En människa är ju aldrig någonting specifikt eller exakt. En människa kan aldrig nålas fast vid ett ord, inte 140 twitter­bokstäver, inte ens 3 000 bok­stäver. Vi är alla goda och ruttna och i än högre grad är vi någonting i mitten av ­alla ytterligheter.
 

Etikdoktorn Ann Heberlein har en fin passage om det i sin nya bok ”Ett gott liv”. Hon är bland icketänkande människor ­reducerad till ordet ”bi­polär”. Hon ”är” bipolär, punkt. Det ”är” hon ­givetvis inte bara för att hon skrev en bok om en sjukdom. Hon ”är” bipolär lika lite som någon som drabbats av cancer ”är” ­cancer.

Heberlein ”är” även hyresgäst, hand­ledare, blek, föraktfull, fåfäng, temperamentsfull, fräknig, disputerad, rar, elak, medlem i Burlöws ryttarförening, våldtagen, pedant, forskare, plikttrogen… för att ta några exempel av allt hon ”är”.

Själv: Nyss var jag en liten pojke. Nu är jag småbarnsfar. Men inte bara.
 

Jan Gradvall skrev i Dagens Industri en av förra årets roligaste krönikor om uttrycket ”han har levt mer än de flesta”, en vanlig beskrivning av Olle Ljungström och andra självförbrännande så kallade manliga genier, från en recension av boken ”Jag är både listig och stark”.

Gradvalls krönika slutade så här:

”Många av oss har någon gång ramlat ned från en bardisk eller provat en drog. Jag också, men jag kände inte att jag i de ögonblicken levde mer än andra. Däremot kände jag verkligen att jag levde när jag för 500:e gången hämtade och lämnade på dagis.”

Jag håller inte med, och jag håller med. Gradvalls tes är förenklad. Det finns mellan­ting. Det ena utesluter inte det andra. Vi är människor, vi är aldrig det ena eller det andra.

Själv har jag inte som Jan hämtat och lämnat på dagis 500 gånger, men kanske 100 gånger och nog fan känner jag att jag lever när jag släpar oss upp för den hala backen och försöker låtsas glad och morgon­pigg bland alla superföräldrar.

Det är att leva.

Men. Jag levde också under de där åren på klubbarna på Söder och Stureplan. De åren vill jag inte ha ogjorda. Jag vill dra en skamfilt över pinsamheter jag ägnade mig åt men non, je ne regrette rien, för att citera Edith Piaf. Varför skulle jag?

Jag levde som fan. Jag levde roligt. Jag önskar att alla levde så roligt. Det enda jag ägnade mig åt var hårt arbete och hård fest. Jag var Rimbaud i mig egen apokalyps, jag var Ernest Hemingway utan vare sig talang eller elefantjakt men jag levde och jag skrev. Jag var i Henry James ord: ”Lev så mycket du kan, det är fel att inte”.
 

Jag var lillpojken från den lilla staden som nu var i den stora staden och i en liten krets ett slags stjärna. Det slirade och kittlade under fötterna, det var the days of miracle and wonder (Paul Simon). Trasiga dagar, underbara dagar. Em, Q, Mags, Lina, Erika, Jess, Tom, Marja ... många fler, massa vänner, ni var alla med, ni var en del av mitt liv och jag en del av era och många andras.

Nu lever jag också. Då var livet att komma hem framåt sju, ja åtta, kanske klockan tio, på nyårs­dagen.

Nu ligger en mycket liten flicka bredvid och suger mjölk. Jag ligger breve. En lite större pojke kommer in, rycker i telefonen, slår mig i ansiktet och säger:

– Pa-paaaa. Pa-paaaa.

Jag lever på väg till förskolan. Jag lever i snålblåsten. Jag lever bättre än någonsin men jag lever inte mindre. Jag är glad över mitt förflutna, jag önskar att alla haft ett sådant. Och i någon form har vi alla haft det: Ett liv då, ett liv nu. Och det fortsätter. Solen har sin gång. Gott nytt.

Följ ämnen i artikeln