Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Maurits, Moritz

Del Rey är redan årets bästa artist

RATAS AV KRITIKER  Lana Del Reys nya skiva stör kritikerna och – likt Lady Gaga (nedan) – har hon anklagats för att vara en produkt.

Hon är världens mest intressanta artist just nu.

Hon är kanske inte ”äkta”, men äkta är inte viktigt.

Det viktiga är att Lana Del Rey gjort årets bästa album.

Principal.

Många stör sig på Lana Del Rey, 25.

Hipsters känner sig ertappade, förbilligade och avslöjade som en köpstark målgrupp som ett stort skivbolag kunde skräddarsy en produkt för. Allt det där som hipstern, eller kreddpajasen som vi sa förr, är så stolt över att flyta ovanpå.

Man kan absolut kalla Lana Del Rey för en produkt. Åtminstone för dem som inte orkade googla lite innan de gick på hennes white trash-image. Egentligen är hon dotter till en domännamnsmiljonär, heter Elizabeth Grant och är högst sannolikt inte född med silikonläppar.

Personligen tror jag även att hennes famöst kassa ”Saturday night live”-framträdande var ännu ett sätt att höja pr-temperaturen. Vem minns ännu ett standardduktigt framträdande, liksom? Även om det var roligt att se ett sådant hos David Letterman senare.

Man kan jämföra Lana Del Rey med en annan spektakulär produkt, Lady Gaga.

Gaga var skräddarsydd för den sensationssugna Veckorevyn-läsaren, de som ville ha något coolare än de senaste ”Idol”-deltagarna, men anammades sedan av hipstern tack vare sin fabulösa stil.

Därpå övergavs Gaga av hipstern igen när hipstern kom på att de flesta låtarna fortfarande var usla, trots köttklänning och hummerhatt.

Lana Del Rey-konceptet siktade rakt på hipstern och hipstern kände sig kränkt av att inse att hen hade reducerats till blott en kugge i det kommersiella maskineriet. Det är mycket roligt, alltihop.

Även kritiker stör sig på Del Rey. Antagligen av samma skäl som hipstern eftersom de delvis är samma personer.

Samtidigt är det underligt att kritiker, som å ena sidan har ett mer seriöst och kunnigt förhållande till musik än hipstern men som å andra sidan ofta daskar iväg betyg 4 till den ena mediokra artisten efter den andra, är så ljummet inställd till Del Rey.

”The only real option is to wash off that face paint, muss up that hair and try again in a few years”, skrev Jon Caramanica i New York Times den 25 januari.

Han har fel. Caramanica recenserar henne ur ett Harvard Business School-perspektiv och glömmer att lyssna ordenligt på verket.

Lana Del Rey är årets artist. (Ja jag vet att året inte är långt och mycket kan hända.)

”Video games”, ”Born to die” och ”National anthem” är femstjärniga och albumet ”Born to die” har fler högpoetiska, dekadenta, livssvarta, trasiga, cyniska, välformulerade, tidlösa och moderna sånger i ett ljudlandskap där Massive Attack möter Rufus Wainwright, Burt Bacharach, Antony and The Johnsons, Nancy Sinatra och Kate Bush på en sammetsklädd hbtq-sylta i West Village långt efter midnatt.

Image, pr, lanseringsmodell och utseende är ointressant. Allt annat än hur Lana Del Rey faktiskt låter är ointressant.

Autenticitet begär jag från våra politiker, inte från våra konstnärer.

Jag är lycklig över att Lana Del Rey skrev sina sånger just till mig.

Följ ämnen i artikeln