Psyksjuk romantik blir helt bedårande
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Efter tio minuter vet man hur de flesta filmer slutar, eller hur?
Med den psyksjuka romantiska komedin ”Du gör mig galen!” har man ingen aning.
Se den. Den är magisk. Åtminstone en gång.
Oscarsnominerade ”Du gör mig galen!” håller sig inte inom de vanliga filmramarna.
Den börjar som ett drama om Pat (Bradley Cooper) med bipolär sjukdom som suttit på kåken och dumpats av sin flickvän och träffar Tiffany (Jennifer Lawrence) som är deprimerad eftersom hennes make dött.
Allt är så gripande och grått Philadelphia-realistiskt i början att jag bara vill sluta böla och flytta dit.
Därpå utvecklas filmen mot romantisk komedi med ”Girl from the North Country” med Bob Dylan och Johnny Cash i bakgrunden.
Sedan … nä, jag ska inte avslöja mer. Det är lätt att invända mot filmens resa och slut, men det är lika lätt att älska just den berg-och-dal banan.
Det unika med ”Du gör mig galen!”, som på engelska heter mer poetiskt träffande ”Silver linings playbook”, är att den har det där som är så avgörande för att vi ska bry oss om en film.
Att vi frågar oss: Hur ska det gå? Vad kommer att hända?
Jag satt på tå, om man kan sitta på tå, under hela filmen. Jag greps och bedårades av Pat och Tiffany från första stund trots, eller tack vare, att de både är helt vanliga och klart psykiskt instabila. De är riktigt tokiga faktiskt, precis så tokiga som vi alla kan bli om det går bara lite snett.
När som helst kan Stevie Wonders gulliga ”My cherie amour” låta som en mardröm. Den låter faktiskt som en mardröm om man lyssnar noga. Det gör Pat, och på en sekund går han från stabil till vanvettig. Fullt begriplig för oss som ser honom inifrån, men för omvärlden är han en konstig, kanske en farlig, dåre.
Vad ska hända härnäst?
Jag hade ingen aning, varken med karaktärerna eller med filmen. Den är ett litet mästerverk på det viset, den borde ha fått en Oscar för Bästa film (nå, i varje fall borde inte den rafflande och välgjorda men helt konventionella ”Argo” av Ben Affleck ha fått den).
Det är två månader sedan jag såg ”Du gör mig galen!”. Jag både skrattar och gråter en skvätt fortfarande när jag tänker på den. Har funderat på att se den en gång till men det är inte den typen av film, den är en engångsupplevelse.
Jag fick titta in i Pats och Tiffanys överraskande liv, jag är tacksam för det, vi lämnar det så, jag älskar dem för alltid.
VECKANS...
BABE. Håkan Hellström. Kom igen Håkan, skynda på, jag orkar inte vänta till 17 april på nya albumet, kämpa!
GRÄLL-TV. ”Hela Sveriges fredag” på SVT ser ut och låter som ett tivoli. Asjobbigt.
LÅT. ”Everywhere”, Ida Redig. Det är inte bara väldigt smakfullt att göra en Fleetwood Mac-cover, den är också utsökt gjord.
RADIO. ”Musikmagasinet: Hemma hos Kjell” i P1, repriser från P2, där den legendariske radiorösten med det skruvade snillet Kjell Alinge
pratar med intressanta kulturpersoner som Anna Järvinen och Benny Andersson. Finns på sr.se.
VAD VAR DET JAG SA. Kathryn Bigelows lysande ”Zero dark thirty” blev utan Oscar. Fel politiskt budskap. Konsten är inte fri i Hollywood, inte om konsten sprider högeråsikter som att tortyr ibland fungerar.
TV-SERIE. ”Suits”, SVT1, lördagar. Är uppe där med de bästa nyare tv-serierna: ”House of cards”, ”Newsroom”, ”Girls” och ”Banshee”.
RÖV. Toppmoderna kontorsstolar erbjuder otroligt många möjligheter till att sitta obekvämt.