Lana Del Rey är årets gudinna i popvärlden
Fredrik Virtanen listar årets bästa i nöjesvärlden
Lana Del Rey var bäst. Loreen, Magnus Uggla, Mo Yan, Bob Dylan, Darin, Iris DeMent och Bodil malmsten var också ess.
Detta är det bästa från mtt eget 2012 – om lyssning och läsning.
Nästa måndag listar jag det bästa från tv och film.
Här är årets...
POPSKOTT I. Lana Del Rey. Allmänt kallad ”the gangsta Nancy Sinatra”, jag kallar henne ”the trip-hop Tom Waits”. Fick inte det erkännande hon förtjänade, trots nyutgåvan av debutalbumet. Det kommer. Det måste komma. Hon är köttet, hon är gudinnan, hon är esset.
BARN-BRUCE SPRINGSTEEN. Swedish House Mafia.
SVENSKA ALBUM. ”The lion’s roar”, First Aid Kit (americana). ”Infruset”, Mando Diao (Frödingtolkningar). ”Svag doft av skymning”, Peter LeMarc (soulrock). ”Gatorna tillhör oss”, Love Antell (folkpop). ”Swing of sorrow”, Winhill/Losehill (countrypop). ”Rent förbannat” , Ulf Lundell: (politikrock). El Perro Del Mar: ”Pale fire” (indie).
KRITIKER. Ulrika Milles. Helt okorrumperad och excellent i sina omdömen. Sann.
ORD. Hen. Ett nytt och mycket praktiskt verktyg i ordverktygslådan blev tyvärr gravt missförstått och politiserat och kommersialiserat. Det handlade ju bara om ett perfekt ord att använda när man inte vet om man pratar om en hon eller en han. Inte om att könen ska avskaffas.
POPSKOTT II. Jake Bugg! 18 år, låter som Bob Dylan från de skitigaste delarna av Nottingham och runkar gitarren som Keith. En dag äger han världen. Favoritmarkera detta.
SKRUV. Björn Ranelid, som ”trendade” över hela världen på Twitter när han gjorde debut i Melodifestivalen. Så sjukt mycket twittrades det alltså om Ranelid i Sverige då. Och sedan nådde han final. Väl värt.
TIPS. Nästa måndag, nyårsafton, återkommer jag med 2012:s bästa synintryck (tv och film med mera). God jul!
BABE. Loreen. Kom från ingenstans. Hon sågs, hon älskades, hon segrade i hela Europa och blev likt Zlatan en symbol för ett Sverige där alla faktiskt inte är blonda. En självklarhet kan tyckas, men rasismdebatten var extrem 2012. Obehagligt. Klassklyftorna måste minska.
RADIOMAN. Henrik Torehammar, hördes i både P1 och P3. En lättsamt ironisk version av P1-essen Louise Epstein och Thomas Nordegren.
ALBUM. ”Tempest”, Bob Dylan (inte topp-15 Dylan men Dylan är liksom i sin egen Dylan-liga). ”Born to die – the paradise edition”, Lana Del Rey (triphop). ”Sing the delta”, Iris DeMent (jordig gospel, soulpiano, kyrkorgel!). ”Hello cruel world”, Gretchen Peters (americana). ”Simone Felice”, Simone Felice (folkrock). ”The haunted man”, Bat for lashes (folktronica). ”One day I’m going to be sour”, Dexys (soulrock). ”Coexist”, The xx (pop). ”Good kid, m.A.A.d city”, Kendrick Lamar (den enda hiphop jag lyssnade på i år, tillsammans med lite Frank Ocean, slår det mig just…det betyder något, oklart vad). ”Born to sing: No plan B”, Van Morrison (soul). ”Home again”, Michael Kiwanuka (soulpop).
SOMMARPRATARE. Lars Lerin, konstnär. En udda, underbar filur och tänkare. Den som inte var kär i honom tidigare måste ha blivit det i somras.
LJUD: Podcast. Man finns inte om man inte gör en podcast.
KONSERT. Tom Petty & The Heartbreakers, Globen. Att äntligen bara få se den lintottige marijuanarockaren på en scen hade räckt långt (alltså, han brukar inte turnera i Europa för att han är för dyr; i USA är han enorm). Men dessutom tog Petty och hans grundligt tillbakalutade soulrockorkester med sig största formen och spelade alla, eh, godingar utom ”Rebels”. Strålande. Men ”Rebels”? Vad fan, var tog den vägen?
MODE. Onesie. Alltså en hel dräkt, sådana som barn har, på vuxna människor. Häpnadsväckande. Men det såg faktiskt rätt bekvämt ut. Kanske vågar jag skaffa en, om de finns i XXL. Jättebebis.
COVER: ”Jesus, etc”, Bill Fay.
POPSTJÄRNA. Darin i en utsökt säsong av ”Så mycket bättre” på TV4 med bara bra deltagare. Darin var som förlamad vid middagsbordet, men fenomenal på scen. Coolast hela tiden var förstås Maja Ivarsson. Roligast var givetvis Olle Ljungström. Ingen tyckte om utflykter, Magnus Uggla var smart och snygg och bra.
HUMORIST. Souldrottningen Aretha Franklin kommenterade sitt stundande giftemål: ”Och, nej, jag är inte gravid”. Hon är 69 år.
BÖCKER. ”Ximen Nao och hans sju liv”, Mo Yan (denna burleska fresk om Kinas moderna historia kom inte i år men jag hade ingen aning om vem Mo Yan var innan han fick Nobelpriset). ”Vykort från Utopia”, Ola Andersson (brett och djupt om stadsplanering i Stockholm). ”De imperfekta”, Tom Rachman (underbar murvelromantik om en redaktion i Rom). ”Lyckliga i alla sina dagar”, Nina Björk (essä om ekonomismen som styr oss). ”Så gör jag”, Bodil Malmsten (om konsten att skriva). ”Fantasinyheter”, David Sundin (rolig tramshumor), ”Dandy”, Jan Guillou (efter exakt halva boken är den maginifik).
DÖD. Whitney Houston, 48. Tack för musiken. Du var bäst.
TV-POP-PROGRAMLEDARE. Niklas Strömstedt, SVT. Helt novis i yrket – ändå verkligt lysande; inkännande, charmerande, kvick – och vass på öppen stämning. Lite osis att ”Tack för musiken” går på folkliga SVT1 på folklig fredagskvällstid – Lena PH, Darin, och Lisa Nilsson hade inte fått sätta sin fot hos Elvis Costello – men trots detta TV4-tänk: The best, Jerry, the best!