En får hoppas på några skandaler
Fyra skådespelare och en komiker – årets uppställning av ”Stjärnorna på Slottet” låter som en gammal Hugh Grant-film.
Och nog känns också castingen lika trött.
Missförstå mig rätt: Efter ett helt liv i teatern har den 82-åriga Harriet Andersson garanterat en ocean av minnen att ösa ur. Också Rickard Wolff, Helena Bergström och Örjan Ramberg har varit med länge i gamet. Men problemet är att det är samma game.
80% av årets deltagare verkar inom samma yrke, är äldre än 50 år och är födda i antingen Stockholm eller Göteborg. Sedan har vi Özz Nujen. Som 38-årig komiker född i den kurdiska delen av Turkiet får han agera motvikt till allt ovan. Jag hoppas att han får lönetillägg för att han ensam ska stå som leverantör av Det Andra Perspektivet.
Poängen med ”Stjärnorna på slottet” – till skillnad från ”Så mycket bättre” – var ju att framgångsrika kulturutövare, inom olika skrån, skulle mötas och byta erfarenheter. I år krymper man perspektiven.
Nu ska jag för rättvisans skull erkänna att jag inte är någon slavisk följare av ”Stjärnorna på slottet”. Jag har svårt för formatet som alltför ofta är så inbördes att det tjuter av rundgång. Dessutom - med risk för att få Margret Thatcher att framstå som en curlingmormor - har jag svårt för det kollektiva gråtandet.
Det råder ingen tvekan om att tårarna kommer att rulla i årets ”Stjärnorna på Slottet”. Vi vet alla vem som kommer att leverera bäst: Helena Bergström kommer att sopa banan med de andras tårar. Hon kommer att snyta sig med deras gråt. Liksom äta det till frukost. Skynda att skaffa en tilläggsförsäkring innan teven fuktskadas.
Kommer det då att bli några oväntade skandaler? Det får en verkligen hoppas. Chanserna verkar dock små. Det är ett gäng med innehåll så givet att det kan användas som bingobrickor. För nog blir det väl Örjan och Kvinnorna; Harriet och Ingmar Bergman; Wolff och homosexualiteten samt Helena och skilsmässan som hon orsakade? Bingo. Jag sätter allt mitt hopp till Özz Nujen. Han borde verkligen få ob-tillägg.