Nej, jag är faktiskt inte Mats Sundin
Läs Magnus Sundholms krönika
COSTA RICA. Har alltid haft svårt för kändisar som klagar över att bli igenkända.
På en vulkantopp i Costa Rica får jag känna hur det känns.
Jag blir tagen för Mats Sundin.
Broschyren utlovar hänförande utsikt. Soluppgång ovan molnen.
Men dimman den här morgonen gör sikten lika klar som i ett mjölkglas.
Till och med entusiasmen som asiaterna visade i bussen på väg upp tycks ha fått sig en törn.
De pratar fortfarande ivrigt sinsemellan. Men samtalstonen är sänkt. De nästan viskar.
Uppmärksamheten riktas inte längre mot naturen.
I stället blickar de gång på gång åt vårt håll.
På promenadvägen mot toppen går en av dem, en man, upp jämsides med mig.
Han hälsar leende. Jag hälsar tillbaka.
Hans blick dröjer sig kvar. Det gör leendet också. Ögonen bakom de tjocka glasögonen är nyfiket granskande.
Sen faller han tillbaka. Jag hör honom säga något. Alla i sällskapet fnittrar.
På toppen är de inte det minsta intresserade av utsikten.
I stället stirrar de leende åt vårt håll.
Till slut kommer tre av dem fram, alla tjejer i 20-års-åldern.
– You are swedish, right? säger en av dem med en brytning som låter (You swedish, light?”)
Jag nickar.
– We are from Toronto. (”We flom Tolonto”).
Jag säger att jag är svensk men bor i Los Angeles.
De tittar först tyst på varandra. Sen brister de ut i hysteriskt fnitter.
– Hihihihihihohohoho. No! No LA. We know. We know!
Hon som pratar hoppar jämfota upp och ner. De andra två håller händerna för kinderna, som om de inte tror sina öron.
Sen kommer det.
– You are Mats Sundin!
– ???
– Mats Sundin. We know. We know! We are from Hong Kong. But we live in Toronto, remember? (”lemember?”)
Det spelar ingen roll vad jag säger. De tror mig inte. Jag försöker skämta bort det, säger att jag inte skulle åka på gruppresa om jag hade Mats Sundins sparkonto.
Det får dem bara att skratta ännu mer.
Fler asiater sluter till. De står i en ring runt mig, viftar med kameror.
Det insisteras på gruppbild.
– You. Me. Us. The whole group (”the whole gloup”).
Till slut gör jag dem till viljes. Tänker, vad gör det mig om de åker hem och säger att de träffat Mats Sundin på en vulkan i Costa Rica?
Men när de drar fram block och penna och vill ha autograf drar jag mig vänligt men bestämt i riktning mot bussen.
Mannen i glasögon är snabbt ifatt mig.
Han ler med en blick som säger, ”Kolla in mig”
Sen ökar han farten. Först då fattar jag att han inte springer. Han simulerar skridskoskär.
Hjälp.