Gänget har kört fast

Markus Larsson

Markus Larsson har sett en underhållande men odramatisk premiär

Killinggängets debut på Dramaten blev inte särskilt dramatisk.

Pjäsen ”Drömmen om Herrön” är snarare ett skickligt och underhållande... jaha?

Killinggängets storhet är i min värld odiskutabel.

Under karriären har de, som ingen annan före dem, lyckats kombinera larvig flabbhumor med hjärtskärande ångest. Eller Stefan & Krister-buskis med Ingmar Bergman, om ni så vill.

I filmerna ”Torsk på Tallin” och ”Fyra nyanser av brunt” var skillnaden mellan asgarv och sorg så liten att den inte märktes. I ”Drömmen om Herrön” är samma gräns exakt lika lång som pausen mellan första och andra akten.

Pjäsen handlar om ett grabbgäng som får i uppgift att bygga ett nöjesfält. De får obegränsat med tid och pengar och drabbas genast av kreativ kramp. Och kamraternas vänskap, som var skör och problematisk redan innan arbetet började,förändras och faller sönder.

Snabba skojigheter

Berättelsen är en absurd spegel av Killinggängets egen prestationsångest när de bestämde sig för att skriva en teaterpjäs som skulle ha premiär på Dramatens största scen. Det råder ingen tvekan om att vi tittar på fiktion, tro mig. Men det självbiografiska uttrycket förstärks naturligtvis av att Killinggängets medlemmar spelar karaktärer med samma förnamn som de själva.

Första akten påminner om Killinggängets tidiga år. Här verkar regissören Tomas Alfredsons skämt att ”sätta en lösnäsa” på Dramaten vara den främsta ambitionen.

Ibland ramlar skojigheterna över varandra snabbare än i ett ”Simpsons”-avsnitt. Och Killinggänget gör både träffsäkra och självmedvetna karikatyrer av sig själva.

Martin Luuk är en hårt tänkade och butter ”tvärtemot strömmen”-diva. Andres Lokko är geniet och sanningssägaren som sitter isolerad i sin kammare bakom högra scenväggen. Då och då skjuts samme Lokko ut på en stol och funderar över ordet nyckelpiga. Ungefär som ett intellektuellt gökur.

Medan Robert Gustafsson gör en nidbild av Robert Gustafsson. Det dröjer 17 minuter innan han dyker upp med lösnäsa. Efter 32 minuter tar han på sig ett par stora lösöron. Och efter 61 minuter har en lösmustasch byggt bo under näsan.

I andra akten kommer sprickorna. Där börjar karikatyrerna bli mänskliga. Där kommer problemen med att, som Martin Luuk drömmer om precis innan pausen, bygga ett sorts manligt utopia. En ”herrö” utan kvinnor där män ”dör välklädda med varsitt glas svagt vin i handen”.

Är otydligt

Men det känns inte riktigt som om ensemblen tar tillvara på pjäsens smärtpunkter. Här finns cancer. Mobbning. Självbedrägeri och ensamhet och elitism och fåfänga. Men så fort det börjar göra ont på riktigt, så känns det som att ensemblen skyndar vidare.

Och den stora frågan innan Killinggängets premiär – vad handlar pjäsen egentligen om? – förblir just det. En fråga. Svaret är åtminstone... otydligt.

Jag antar att Killinggänget försöker säga nåt om lång och manlig vänskap utifrån en kreativ process som kört fast. Men de har en bit kvar till genrens största verk – Metallica-dokumentären ”Some kind of monster”, till exempel.

Överdrivna karikatyrer

Kanske skulle pjäsen fått ett större hjärta och laddning om medlemmarna struntat i att göra överdrivna karikatyrer av sina egna personer. Kanske skulle den berört djupare om humorn i andra akten tonats ned ännu mer. Kanske skulle känslan av distans blivit mindre.

”Drömmen om Herrön” är ett klassiskt treplusalbum. Det är en ojämn skiva som man lyssnar igenom. Sen gör man en egen spellista med de bästa spåren i datorn.

Jag skulle framför allt behålla Reine Brynolfssons stavbalett, Robert Gustafssons skoningslösa förnedring i akt två och Martin Luuks groteska läderkjol.

Pjäsens inbyggda problem är att själva processen bakom ett konstverk, en bok, en skiva, en pjäs sällan blir intressant. Det är ofta bara ett hårt och monotont arbete. Det är tyvärr resultatet som räknas.

Och vi får kanske se ett bättre resultat nästa gång som Killinggänget sätter upp en pjäs på Dramaten.

Om det blir nån.