Folkbildning när den är som finast
De åker rullstol över savannen.
Det är cripteori som tv.
SVT:s ”Mot alla odds” är strålande, både som underhållning och folk-
bildning.
Den skicklige tv-krönikören Niklas Wahllöf på Dagens Nyheter missar märkligt nog poängen när han klumpar in SVT:s ”Mot alla odds” i en allmän trend av cynisk gråt-tv på krämarkanaler där ”riktiga människor i dramatiska skeenden” exploateras för publikens fröjd.
Krönikan visar också hur slentrianmässigt vi normalstörda människor ser nedåt på funktionshindrade. Helt enkelt tycker synd om dem.
För det gör vi. Jag gör det åtminstone, om jag inte tänker efter en stund. Det vore hyckleri att påstå motsatsen.
Därför är ”Mot alla odds” så lysande tv, rent av banbrytande såväl i genren safari-tv (där vi är vana med karlar med bössor) som doku-tv (där vi är vana med snyfthistorier). Här är det de ”handikappade” som äger vildmarken, inte Jan Guillou eller Bruce Parry.
Programmet bygger på formatet ”Beyond boundaries” som bland annat sänts på brittiska BBC 2 och handlar om hur tio personer med funktionsnedsättning gör en äventyrsresa på 150 mil, från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia på 24 dagar.
”Mot alla odds” sänds på tisdagar i SVT1 kl 20.00 (före ”Veckans brott” med Leif GW Persson).
Det är crip theory som tv.
Cripteorin, som också kallats miffoteori eller lytt-teori, har inte många år på nacken och är okänd för de flesta. Men om fler tv-kanaler vågar ställa sig över rädslan att kallas för cyniker kan den få samma genomslag som den motsvarande queerteorin eller feministiska teorin.
I cripteorin skiter man i funktionsnedsättningar och ifrågasätter i stället begreppet normal, ungefär som vi ifrågasätter heterosexualitetens självklarhet.
Där ingår också att ”komma ut”, precis som i queer-rörelsen, och kräva att en handikappad värld är lika mycket värd och lika självklar som den värld vi har i dag. Vilket gäller allt från själva synen på funktionshindrade eller sjukdomsdiagnostiserade personer, till enkla livsstilsfrågor.
I vardagslivet kan man säga att färdtjänst (som innebär att kollektivtrafiken inte anpassas för alla) är motsatsen till cripteori – medan nedfasade trottoarkanter (som gynnar alla) är cripteori.
Att sända ett spännande och välproducerat underhållningsteveprogram där funktionshindrade lyckas med något som de flesta av oss inte skulle klara av är inte bara utsökt tv och cripteori.
Det är också folkbildning som finast och kan leda till en mer praktiskt ordnad värld, inte bara för handikappade utan för oss alla.
Varken om jag kört bil, cyklat eller promenerat har jag någonsin träffat på en trottoarkant som gjort mig glad.