Ger fansen det de vill ha

Markus Larsson

Kiss gör spektakulär teater – av hejarklacksrefränger

Nämen ...

Är det Finlands senaste bidrag i schlager-EM som står på scenen?

Nej, det är Kiss.

Ok, kollade bara.

Förlåt, kunde inte låta bli.

Men ett tag känns det faktiskt som att en ovänlig själ stoppar in mig i en tidsmaskin, trycker på en knapp och skickar tillbaka mig till schlagerrepetitionerna i Belgrad.

Det beror inte bara på att det står fyra hårt sminkade rockmonster på scenen.

Skala bort allt påkostat lull-lull som Kiss döljer sig bakom och du upptäcker genast refränger som skulle få programledarna i Eurovision Song Contest att utbrista:

– Finland, twelve points.

Det är inte ett hån

Ta nu inte detta som ett hån.

Behållningen med Kiss är ju gruppens förmåga att göra spektakulär teater av omedelbara hejarklacksrefränger och enkla specialeffekter.

Jag gillar också konsertens skamlösa nostalgi.

Kiss är inte intresserade av att erbjuda sin publik något nytt. De vill bara ge fansen vad de vill ha – gamla hits, stora fyrverkerier och låtsasblod.

Inte ens de som såg gruppen för 30 år sedan ska bli överraskande.

Som tradition betraktat påminner Kiss därför om Kalle Anka på julafton. Eller Jan Malmsjös dramatiska Skansen-tal om diverse klockor vid nyår.

Däremot har jag svårare för att Paul Stanley och Gene Simmons och ... de andra två bitvis uppträder överraskande lojt, stelt och taffligt.

Partiet där ... de andra två får gå loss i varsitt solo sticker nästan en vässad träpåle i showens hjärta.

Ja, jag vet att sådana jippon hör till.

Men det spelar ingen roll att gitarren skjuter eldbollar.

Fyrkantiga solon är fortfarande lika välkommet som bandy, baciller och broms.

Pliktskyldigt intro

Konserten har också en tveksam dramaturgi.

Nästan allt krut sparas till slutet, vilket gör att cirka 75 procent av spelningen liknar ett pliktskyldigt intro.

Men under den sista fjärdedelen blir konserten en mycket underhållande matinéföreställning för små och stora barn.

Då börjar vajrar och hydraulik att jobba övertid för att Paul och Gene och ... de andra två ska flyga upp och ner och fram och tillbaka över scenen.

Då dreglar Gene äntligen blod.

Då kommer ”Detroit rock city”. Men det är rekvisitan och pyrotekniken som räddar showen. Inte artisterna.

➕➕➕ Kiss

Plats: Stadion, Stockholm.

Publik: 32 500 (Fullsatt).

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: ”Rock'n'roll all nite” och ”Detroit rock city”.

Sämst: Låtarna som styckas upp av en massa dyngsolon med... de andra två.