Peter LeMarc behövs i snål höstblåst
Fredrik Virtanen om en pålitlig gammal vän
Det blev aldrig någon sommar och det blev ingen brittsommar heller, däremot kan man ju ge sig fan på att det blir en lång hård vinter, tänker jag medan jag rullar dubbelbarnvagnen uppför backen mot förskolan i fem graders snålblåst efter att ha baxat in barnen i overallerna under sedvanligt stret och jag går genom kyrkogården och ser Cornelis Vreeswijks grav och Anna Lindhs grav och en massa andra gravar vid Katarina kyrka, som för övrigt genomgår något slags restaurering igen att döma av byggställningarna, och jag har förberett mig på den här morgonmelankolin genom att stoppa in en hörlur i örat, bara en hörlur, det är oartigt mot de vid det här laget glada och storögda barnen att stoppa bägge hörlurarna i öronen, och i hörluren låter det av Peter LeMarcs nya album ”Svag doft av skymning”, specifikt låten ”Memphis i himlen” som handlar om den store musikskribenten Lennart Persson som också är död så nu är det en enorm massa död omkring mig samtidigt som dessa fantastiskt levande små liv säger enkla ord i vagnen och i den stämningen fryser jag en stund, jag ställer mig still och tänder en cigarett fast jag har slutat (flera gånger faktiskt) men strax känns det väldigt skitigt att röka på en kyrkogård så jag skyndar utanför muren och ställer mig på Högbergsgatan och då har nästa låt börjat spelas, ”Gråta som en karl”, men jag gråter inte, inte nu, jag grät under en repris av ”House” häromkvällen men inte nu, jag bara står och suger på det sista av cigaretten och undrar vad de ska tänka på förskolan när jag luktar äcklig rök som har fastnat i blött hår och rena kläder så jag försöker fåfängt sköljas fräsch av vinden och fimpar sedan och lägger fimpen i en papperskorg, extremt ordentligt, eller så ljuger jag om den saken i den här meningen som verkligen är värd att få en punkt nu, varsågod att andas.
Jag var barn när Peter LeMarc slog igenom, hans nionde skiva var min första, ”Det finns inget bättre” som kom 1992 där han sjöng ”och han lät så blaserad när han sa att han visste att inte en enda människa bryr sig och vi svor att aldrig bli cyniker” och sedan dess har LeMarc dykt upp som en kär gammal vän då och då med ojämna och oftast ganska långa mellanrum men alltid med tröst och hopp.
En liknande relation har jag till bland andra Ulf Lundell men till skillnad från Lundell finns det aldrig något att irritera sig på hos LeMarc, han är en annan sorts konstnär, inte lika långt ute på gränsen, han har inte samma frustrerade demoner inom sig, jag kan känna mig helt trygg när jag börjar spela ett nytt Peter LeMarc-album – han påminner om Lars Winnerbäck eller Eva Dahlgren i det avseendet, och om Paul Simon eller Van Morrison, medan Ulf Lundell påminner om Bob Dylan – och det är trygg och hoppfull jag behöver känna mig den här morgonen och det gör jag nu.
Tack Peter, you old fart, ditt nya verk är underbart, du är underbar.
Det är viktigt att ha pålitliga gamla vänner som stöttar oss när det är femgradig snålblåst och en lång hård vinter väntar oss.