Bakom dörren ryms en helt annan värld
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Den är två på morgonen.
Dörren ledde till droger och gubbrock.
New York är fullt av mystiska dörrar.
Fråga mig inte var vi är.
Eller fråga gärna, men jag vet inte. Jag bara hakade på. Hit. Utanför hörs varken fuzz eller buzz. Det är bara. Tyst. Ingen slafsig Spy Bar-skylt. Inget fönster. Inget glitz. Bara en enda liten dörr med en värld innanför.
De här dörrarna kan finnas på en punkgata i Village eller på en shoppingaveny i Midtown eller strax intill ett köttlager västerneråt, det spelar ingen roll för insidan.
Dörrarna leder alltid till en annan värld.
Du vet aldrig till vilken värld.
På en sekund är du bara där.
Bakom dörren kan det finnas ett rum - stort som en halv fotbollsplan - med kristallkronor i taket och champagnebarer i hörnen där gymmade börsare knyter sidenslipsarna runt små strippor och får hjärnorna frittade i elektroklashkaraoke.
Då tänker du: Wow. Hur fick all den här s k i t e n plats bakom den här lilla dörren? I den här lilla byggnaden?
Eller så leder dörren till ett rött slirigt rum som påminner om en bensinmack där halvnakna män, e:ade till bristningsgränsen, slickar varandras svettiga bröst till den kärleksfulla, stadiga rytmen av industriell techno.
Då tänker du: Pervon. Kul.
Eller, som nu, så leder dörren till en sjaskig källarrockklubb i fuktiga kulvertar där rökning är tillåten i en rebellisk rökruta eller opiumhåla längst in, där Slipknot-latinos säger att de röker heroin och den här übersnugga tjejen, Sammy, frågar om jag har drugs.
"Nej".
"Aha", säger Sammy.
"Intressant första mening", säger jag, lamt.
Sammy ler, drar i Ralph Lauren-klänningen, second hand.
"Uh", säger jag, lite som en grottman.
"Well, du vet", mimar Sammy, och försvinner.
Vet inte riktigt men gissar att dörren ledde in till Brett Easton Ellis fantastiska, men hallucinogena, roman "Glamorama". Det känns så. Står inte Victor Ward därborta, sexig och riktigt, riktigt borta? Inte exakt, men så är heller aldrig någonting. Exakt.
Dj:n spelar "My best friend"s girl" med The Cars och "Someday someway" med Marshall Crenshaw - new wave-rock från 80-talet, det är förstås väldigt gubbrockroligt. Så vi dansar. Bartendern med mustaschen liknar Luke Wilson. Han tackar för att vi frågar honom efter - och inte bara plockar! - limeklyftor från lådorna på bardisken. Sammy pratar nu med en sämre klippt Peter Sarsgaard. Peter ser ut att vara en man som vet vad man säger till en Sammy. Runt omkring: vackra och omatchade par, folk i rosa och banan, standardhipsters, några med nitade läppar, allt är lite ironiskt sådär.
Då tänker du: Ok. Dags att dra? Klockan är två. Och just då lägger dj:n på Alphavilles trötta "Big in Japan". Det avgör saken.
Ut, genom dörren.
Där ligger 2:a avenyn och 5:e gatan, den är tyst och här kommer en taxi.
Bara i New York, barn, bara i New York.