Kreativt och lustfyllt från två lekfulla själsfränder

Håkan Steen

helskärm

Det skiljer trettio år mellan David Byrne och St Vincent men de känns som själsfränder.

Tillsammans kokar de ihop något av det mest lustfyllda jag har sett i år.

Få har som David Byrne lyckats förena verserad New York-smartness med afrikanskt, latinskt och karibiskt sväng.

Från Talking Heads och framåt har hans nyfikenhet tagit honom åt otaliga intressanta håll.

Senast till ett samarbete med den betydligt yngre Annie Clark. Hon kallar sig St Vincent när hon är artist, har spelat med The Polyphonic Spree och är Byrne-fan sedan barndomen.

Åtta blåsare

Det känns väldigt logiskt när hon berättar att hon hittade till Talking Heads via filmen ”Revenge of the nerds”.

För hon har en lika småkufig och öppen hållning till musik som Byrne, och i fjol gjorde de finfina albumet ”Love this giant” ihop.

Plattan rymmer cool, eklektisk pop byggd på blås. Så även deras show, med ett band av trummor, keyboards och åtta blåsare som både är överjävliga musiker och dansar roligt i typiskt Byrne-stötiga formationer.

Publiken har förstås främst kommit för klassiker som ”Road to nowhere” och ”Strange overtones” men konserten är demokratisk, med lika mycket plats för nya skivan och St Vincents sololåtar.

Får nog nya fans

Och den karismatiska sångerskan med den struttiga moonwalken och de frätande gitarrsolona vinner nog en hel del nya fans. Den skeva powerballaden ”Cheerleader” slår i det här dramatiska arrangemanget precis lika hårt som Byrnes ”Wild wild life”.

Vi ser själsfränder på scen, med en show så full av kreativitet att tiden blåser i väg.

Må det bli mer av det här mötet.